Stödjande och Det andra könet

#blogg100 inlägg 54

På onsdagar är jag med i Onsdagstema och idag är temat: Supportive/Stödjande

Egentligen skulle jag vilja fota min familj och lägga in en bild, för de är verkligen de som stöttar  mig i den sjukdom jag just nu genomlider, men jag vill inte ha bilder på oss i bloggen så det gick ju inte. Så jag väljer stället den här bilden…

Stöttorna som håller vår entrétrappa (och lilla morgonsolminialtan) upprätt. En stolthet hos mig, jag har visserligen inte byggt den, men jag ritade den!

Sen kan jag inte hålla mig, de här tre är oxå härligt stödjande, särskilt när jag klappar deras mjuka päls!

Vad andra hittat som är stödjande kan du se HÄR!

Recension

Det andra könet av Simone de Beauvoir

När jag gick i gymnasiet var filosofi mitt älsklingsämne (tillsammans med matte och svenska) och den filosofi jag kände mig mest hemma i (efter de översiktliga genomgångarna som filosofi på den nivån tillåter) var existentialismen.

”Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).”

Det ligger i linje med min feminism, att alla ska kunna välja vem de vill vara, och inte begränsas av olika diskriminerande strukturer. Då, när jag gick i skolan, fick jag lära mig att Kirkegaard och Nietzsche var föregångare, men ”min” existentialism hörde samman med Jean-Paul Sartre. Jag funderade på, men orkade aldrig, läsa någon av hans böcker. Vad jag inte alls fick höra något om då var att även om Sartre är den för eftervärlden kanske mest kända existentialisten, så fanns det åtskilliga fler, till exempel  Sartres livskamrat Simone de Beauvoir, som bland annat med boken ”Det andra könet” lade grunden för andra vågens feministiska tänkare.

Även om jag aldrig läste Sartre, så har jag nu äntligen läst ”Det andra könet”. skriven 1948-49. Det fick mig att tro att den skulle vara förlegad, överspelad och mer ett historiskt dokument än något annat. Så fel jag hade. Och så sorgligt det är. De saker som de Beauvoir tar upp i den här boken är i mångt och mycket fortfarande bestående, som det som boken i princip inleds med ”Man uppmanar oss att vara kvinnor, förbli kvinnor och att bli kvinnor.” ”En man har rätt, eftersom han är man, det är kvinnan som har fel.” Bokens grundtes är den som feminister än i dag kan hålla sig till, att kvinna inte är något en föds till, det är något en görs till.

de Beauvoir pekar oxå på en av svårigheterna i könskampen. Kvinnor återfinns i alla grupperingar i samhället, och har lättare att vara solidariska med sin grupp än med sitt kön. En vit kvinna är solidarisk med en vit man i första hand, inte med en rasifierad kvinna. En kvinna från medelklassen är solidarisk med en man från medelklassen i första hand, inte med en kvinna från arbetarklassen. Det problemet ser vi än i dag, när det är den vita medelklasskvinnans feminism som syns och hörs, där kvinnor som inte hör till den gruppen inte kan känna igen sig, och där deras åsikter och röster inte riktigt får höras.

Hon tar även upp svårigheten att det inom grupperingarna kan vara svårt för kvinnor att vara solidariska med varandra mot männen, eftersom de flesta kvinnor har en nära relation till en eller flera män. En far, en morfar, en man, en bror, en son…

Boken går grundligt igenom hur kvinnan getts en underordnad ställning av män med makt genom tiderna och hur de därmed lär sig själva att de är underordnade, som att det är något av naturen givet. Hur män tillåtits vara subjekt, medan kvinnor är objekt, något som finns till för män att använda efter sitt behag. Från att bibeln säger att Eva skapades av Adams revben, fram till våra dagar.

En del i boken är tack och lov inte längre aktuellt. Kvinnor behöver inte längre gifta sig för att få en försörjning. Vi utbildar oss, vi arbetar, vi försörjer oss själva. Men en hel del av det de Beauvoir tar upp i boken är fortfarande sorgligt aktuellt. Som att kvinnan fortfarande fostras till att hitta en man i första hand. Det lär vi oss av böcker, leksaker, filmer, TV-serier, tidningar och omgivning. Det handlar numer inte om att det ska vara ett äktenskap, men däremot att en kvinna bör leva i ett parförhållande, och definitivt finns föreställningen att alla kvinnor bör reproducera sig. Kvinnor som väljer att leva ensamma och/eller barnlösa ses fortfarande ofta som udda, ensamma och olyckliga fast det är deras eget privata val att leva så och de förväntas ofta förklara sina val, medan den som lever med en man och fått barn aldrig behöver förklara sina val, de  valen ses som de rätta och de förväntade, de självklara för alla kvinnor.

Den här synen på kvinnor idag (att deras syfte är att finna en man och föda hans barn) speglas till exempel när Svensk Damtidning har en artikelserier om kvinnor i politiken som kallas ”Politikens prinsessor” (en motsvarande artikelserie, där manliga politiker kläs upp och porträtteras som ”Politikens prinsar” känns för de flesta helt absurd), eller när Måns Zelmerlöv klantigt uttalar sig hos Plura om homosexuella, och där konstaterar ”Någonstans måste det vara så att det finns en grundläggande tanke i oss från födseln att vi ska föra arten vidare”.

Det här är en intressant och viktig bok, men inte alls lättläst. Jag rekommenderar den för dig som vill ha något rejält att bita i, men du ska nog ha ett ganska starkt intresse för feminism och feminismens historia för att ta dig an den! Om du fortfarande bara börjat nosa på feminism finns nyare och mer lättillgängliga böcker att läsa! Jag kan rekommendera ”Feminsm”, ”Under det rosa täcket” och ”Att göra kön”.

Så här påverkade ”Det andra könet” de utmaningar jag genomför:

Hyllvämare, ja, nu närmar jag mig!
Boktolva, ja, klarat av 4 av 12.
Spänningsutmaningen, nej.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, nix.

Dagens vårrapport kommer här:

Krokusen fortsätter att frodas!

Inne under häcken hittade jag några blyga ?gullvivor? eller vad det nu är…

Svartvinbärsbusken verkar redo att bli grön…

…och det verkar björkarna oxå, verkligen tidigt i år!