Gott nytt år med spänning och Major Pettigrews sista chans

Jobbat i dag, nu är jag trött och ser fram emot två lediga dagar. Nyårsaftonen firar vi ungefär som jul. Ungarna vill att vi spelar spel hela dagen, så nu kör vi Mario Cart igen! Vi fikar kakorna vi bakade före jul, men ändrar middagsmenyn något. På julaftonen åt vi tacos, i morgon har alla fått önska sig egna favoriter till en buffé. Mannen vill ha sill och skinka, jag och sonen kör hemgjorda minipizzor och ost, kex och marmelad, medan dottern vill ha köttbullar, prinskorv och makaroner. Så fyller vi på med sallad, vitlöksbröd och kallskuret. Mums! Sen en film till kvällen. Mysigt!

Passar på att önska er

Gott Nytt År!

redan nu, för i morgon blir det inget bloggande alls!

Inne på Cum libris non solus (med böcker är jag ej ensam) hittar jag en spänningsutmaning för 2014:

”Så här går det till;
*Omkring den första i varje månad skriver jag ett blogginlägg som heter Spänningsutmaning Januari,Februari o.s.v  där skriver jag vilken bok jag kommer läsa under månaden. Ni kan kommentera med vilken bok ni valt.
*Den siste i varje månad kommer jag skriva nästa inlägg, där jag kommer skriva vilken bok jag läst och en länk till detta. Jag kommer summera ihop det hela i en flik på min blogg som heter Spänningsutmaningen.
*Någon gång ibland kommer jag ha en tävling, ibland med vinst och ibland med bara äran.”

Det här passar mig perfekt, jag läser ju helst deckare! Inte riktigt i linje med min strävan att vidga mitt läsande, men jag vet att jag alltid läser minst en deckare i månaden, så det här tar inte heller utrymme från min personliga utmaning… Och kanske kan den här utmaningen göra att jag vågar läsa Nattmaror (skriven av goda bloggvänner till mig, som Åsa, Pipan och Ergo Sum), alla Dean Koontz-böcker som ligger som hyllvärmare och novellsamlingen av Johan Theorin som Country Living gav mig i present… Fast jag får läsa dem under soliga söndagsförmiddagar när familjen är hemma…

Dags för en recension!

Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson

Den här boken ingick i min sommarläsning och det här var en av dem jag trodde skulle bli en besvikelse. Fast den blev inte någon besvikelse, den är helt ok. Den har ett intressant upplägg, har flera kreativa inslag, följer inte någon förutsägbar mall och om jag INTE läst ”En man som heter Ove” strax innan hade jag säkert tyckt att den var kanonbra.

Men den här är faktiskt i mångt och mycket en väldigt lågmäld version av Ove. Där Ove är antingen hysteriskt rolig eller djupt sorglig så är den här boken ett ”minsann”. Det är ganska många liknande spår i böckerna, så om jag läst den här innan Ove hade jag tyckt att den var fantasifull och hjärtevärmande, stackars Helen som hamnade efter Fredrik Backman i min läshög…

Den är varken lika sorglig eller skrattframkallande som ”En man som heter Ove”, men den är ändå en riktig feel good bok, så jag rekommenderar den som vill ha lite lättsmält men ändå tankeväckande läsning utan att behöva åka känslomässig berg och dalbana!