Lättsmält/svårsmält, frukta ingenting och krossa patrarkatet, kapitalismen och SD…

Familjen har åkt på semester, jag ska klara mig själv i fem dagar, men innan de åkte fyllde de kyl och skafferi med mumsigheter, så jag kommer nog att överleva! Dagen idag har jag ägnat åt att sova, fota och läsa. Och att bli arg en stund här på kvällen… Men jag börjar med fotandet!

Tisdagstema:

”Jag kan fortfarande inte äta ordentligt pga en bråkande visdomstand så jag spenderar min tid letandes efter mat som ät lätt att äta när man inte kan tugga, därav idén till veckans tema – lättsmält/svårsmält. Naturligtvis kommer ni att ha andra tolkningar än jag så det ska bli kul att se vad ni fotar. ”

Jag vände komposten idag när jag var i trädgården och hittade en hel del sådana här. De gör ett bra jobb i komposten och för trastarna som i bland besöker oss verkar de väldigt lättsmälta. För mig, däremot, tror jag de skulle vara ganska svårsmälta om jag försökte mig på att äta dem…

Andras bilder på temat kan du se HÄR!

Läsningen i dag handlade om att läsa klart junis bok i Spänningsutmaningen inne hos Mias Bokhörna, så här kommer min recension av

Frukta Ingenting av Dean Koonz

För 15-20 år sedan slukade jag alla Koontz jag kom över och älskade dem med skräckblandad förtjusning. Jag gillade hans intriger, jag gillade att det övernaturliga och monstren i hans böcker ofta var ganska dolt och inte så överdrivet slemmigt och blodigt och jag klarade av skräcken. Men sen fick jag barn och ville inte längre läsa böcker som skrämde mig, så de sista Koontz jag köpt på mig har blivit liggande. Tack och lov för spänningsutmaningen, för nu har jag tagit itu med dem, det här är den näst sista av Koontzböcker i min läsahög!

Och jag tror att det blir tack och adjö för mig till herr Koontz är jag läst den sista. Den här boken är OK, det är den. Jag gillar karaktärerna, jag gillar Chris, Orson, Bobby och Sasha och deras sätt att se på livet och leva det. Det gör tydligen Koontz oxå, för i eftertexterna skriver han att han tänker fortsätta tillbringa tid med dem, oklart om han menar karaktärerna i boken eller om det är riktiga personer som han baserat karaktärerna på… Fast jag har förstått att det finns fler böcker om dem, jag tror ändå inte jag ska läsa dem, hur trevliga de än är som karaktärer…

Jag gillar tempot i böckerna, den här rivstartar verkligen med en vansinnesjakt, där en katt har en viktig roll, och det tilltalar ju en crazy cat lady som mig… Men delar av den här boken är verkligen supersega, när huvudpersonen träffar olika personer som har något att berätta för honom men draaaaaar uuuut på det i en sån evinnerlig tid att några till och med hinner dö innan de berättat det de ska….

Och sen är det det där med de evinnerliga übersmarta hundarna…. Ingen golden retriever i den här boken, men en labradorkorsning, så skillnaden är minimal. Jag förstår, Koontz älskar hundar som jag älskar katter, men kom igen! Är det samma hund i varje bok? Lite variation skulle inte skada. Om det åtminstone fick vara en terrier eller en irländsk varghund någon gång… Eller varför inte en smidig abessinier, en vildsint bengal eller kanske en äldre otroligt vis burma…

Det obehagliga med den här boken är att det inte är övernaturligt på något sätt, det är forskning, vapenforskning, och genmanipulation, så det ligger otäckt nära en verklighet som faktiskt kan finnas snart. Jag vet att en liknande lösning använts i ett avsnitt av Greys anatomy till exempel. Brrr…

Men trots att jag faktiskt verkligen gillar huvudpersonerna så är intrigen lite för enkel, vissa delar alldeles för utdragna (andra är istället rejält actionspäckade och de delarna gillar jag!) och slutet lite för tröstlöst för att jag ska kunna säga att den här boken får mig att vilja läsa mer Koontz… OK bok, men jag tror jag känner igen de här intrigerna för väl nu… Sen kan det tröstlösa slutet förstås bero på att Koontz ville skriva uppföljare, sånt gillar jag INTE. Varje bok i en serie bör stå för sig själv!

Så här påverkade den här boken de utmaningar jag genomför:

Hyllvärmare, ja.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, ja.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, nej.

Vilka böcker andra läst och vad de tyckt om dem kan du läsa om HÄR!

Nästa bok för mig i Spänningsutmaningen inne hos Mias Bokhörna blir Innan jag somnar av S J Watson!

Och apropå svårsmält, sen var det det här med min ilska. I dag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och jag lyssnade på Jimmie Åkessons tal. Det var det som gjorde mig arg… Redan i förväg betackar jag mig på elaka påhopp eftersom Jimmie stod och sa att sådant gör de inte i hans parti. Det vore väldigt osvenskt att hata mig för det jag skriver här… Och fråga inte efter min fakta, den fakta som motsäger Jimmie finns lättillgängligt överallt, för den som faktiskt vill veta! Google it!

Han står där och raljerar och LJUGER och hans anhängare skrattar och klappar. Han vänder kyrkornas klockringning om hot till att vara nyårsklockorna som ringer in det nya och ut det mörka, det är så jag baxnar, vilken pretentiös liten skit han är! Han döljer sina åsikter i fina formuleringar. Han säger att vi visst ska ta emot invandrare, vi ska ta emot de som har ”goda intentioner”, men säger inget hur de intentionerna ska bedömas. Jag gissar att muslimsk tro kommer att vara en grundsten i den bedömningen om Jimmie får bestämma.. Han pratar om det otäcka i könsstympning och hedersvåld och att det ska bekämpas – vem vill inte bekämpa det? Men säger inget om annat våld, som inte är direkt knutet till invandring, som våldtäkter och våld i nära relationer. Jag tolkar det som att våld är OK enligt honom så länge som det utförs av en redig svensk…

Han säger det alla tycker, de självklara sakerna, som att alla ska få det bättre och ingen ska bli misshandlad, men inte hur han tänker lösa det. Det märks att fokus i år är pensionärerna. Det intressanta med Jimmie är att han alltid pratar om andra än sig själv. Ett ”vi-” och ”de-tänkande” är så starkt rotat i honom att han inte ens klarar att lämna det när han försöker värva väljare. Han talar om de stackars pensionärerna som om de vore ett främmande, lite förvirrat folk, som behöver hans hjälp. Jag förstår att han tror han ska vara ung för evigt, aldrig bli pensionär, och då verkligen inte fattigpensionär (eftersom han har försörjningen räddad av oss skattebetalare i resten av sitt liv…) men det går att tilltala folk utan att se ner på dem, det kunde han bli bättre på. Fast helst inte, jag vill inte att folk ska gå på hans lögner mer än de redan gör…

Hur SD ska göra det här får vi läsa mellan raderna, de av oss som orkar. Jag förstår om de som inte orkar förleds av hans utopiska vision. Med glada pensionärer i ett land där alla har jobb och tycker lika. Jag tycker det låter mer som en dystopi där oliktänkande ska BORT!

Han hånar ”etablissemanget” och vill framställa sig själv som en ung arg man som slår mot de starka, men SD är ju del av det och utnyttjar sina fördelar till fullo. De ger nepotismen ett nytt ansikte, sida vid sida med överklassen. Topparna i partiet har anställt släktingar och partners på olika poster och sett till att inkomsterna från skattebetalarna säkerställer att alla deras familjer får ett gott liv. Ursäkta, jag går och kräks en stund…

Bara sättet Jimmy använder ordet ”Sverigevänner” på…. Som om bara SD älskar Sverige och alla vi andra gör vårt bästa för att förgöra Sverige. Och hur han skryter om att de i sitt parti aldrig hindrar andras rätt att uttrycka sin åsikt, vare sig i ord eller handling… När det varje dag går att läsa om folkvalda Sdpolitiker som hotar och hånar alla som vågar ifrågasätta dem! LÖGNARE! Han står och ljuger och får allt att låta så rätt och riktigt. Jag förstår att många, som inte vill, orkar eller kan sätta sig in i politik och statistik tycker att det låter jättebra, men för mig känns det som Hitler all over again. En vältalig retoriker som är duktig på att dölja sina verkliga intentioner under högar av smörigt prat!  Fy, jag ville inte höra det här, men det kändes som jag borde…

KROSSA Patriarkatet, Kapitalismen och SD, blir mitt nya mantra!

Jag avslutar med något finare. I år har jag fått en enda blomma på syrenhäcken, men den beundrar jag desto mer…