Skapelse som provar sina vingar och en kvinna som gick till sängs i ett år i Bloggdala!

#blogg100 inlägg 98

Fredag, helgdag och jag och sonen firar med att äta godis och kolla på TV! Så nu kör jag Fredagstema:

”MÄNNISKOSKAPELSER
Så var det dags för FREDAGSTEMA – hoppas ni är många som hittar hit! Jag är själv lite förtjust i bl.a. annorlunda skyltfönsterdesign och kreativa skulpturer. Vad har du för förkärlekar inom skapelseområdet?
Jättemycket välkomna till Fredagstema!”

Prometheus fotad när vi gjorde vår traditionella tur med Paddan i somras i Göteborg. Ungarna tyckte det var en kul staty, pyramidgubben kallade de den. Enligt den grekiska mytologin var det Prometheus som gav elden till människorna, efter att ha stulit den från gudarna. Du kan läsa mer om statyn HÄR!

Och att våga sig på att stjäla eld av gudarna, där kan du snacka om att pröva sina vingar! Högre än så kan en nog inte flyga. Så bilden är även mitt bidrag i Tema Fredag som den här veckan skriver:

”I dag har det på många ställen i Sverige varit student, åtskilliga unga som ska ut och prova sina vingar. Tryggheten i skolans värld är slut, dags att få en biljett in i vuxenlivet. Tänk att ha hela livet framför sig och vilka möjligheter som finns. Dags att visa era tolkningar av pröva dina vingar.”

Vilka skapelser som andra visar kan du se HÄR!

Andra som provar sina vingar kan du se HÄR!

Alldeles för sent, nästan en vecka efter utsatt tid, ska jag nu äntligen ge mig på att recensera Bloggdalas bokcirkelbok för maj. Jag får gå och sätta mig ensam vid fontänen på torget och berätta för skatorna och duvorna vad jag tyckte om boken. Passar mig egentligen ganska bra just nu, just mänsklig kontakt tar mycket av min energi. så, små duvor och kaxiga skator, här kommer mina tankar om

”Kvinnan som gick till sängs i ett år” av Sue Townsend

Den här boken läste jag efter att ha kämpat hela maj med läsningen, så jag känner mig lite ringrostig, både att läsa och att tycka om det jag läst. Jag är glad att det var den här boken som gjorde att jag kom igång med läsandet igen, för jag gillar den. Jag gillar alla de obehagliga karaktärerna som omringar huvudkaraktären och jag gillar även de trevliga. Jag kan känna mig bekant med känslan att bara vilja gå och lägga sig och lämna allt annat åt sitt öde, det är liksom det jag har gjort själv de senaste månaderna. Jag förstår helt hennes känsla av att vilja stänga av kroppen för att kunna stanna kvar i sängen, jag tycker hon är smart när hon kommer på hur hon kan göra en bro av sina lakan för att slippa gå på golvet när hon ska till toaletten.

Jag gillar även de absurda inslagen, som den galna Poppy och alla som ser huvudkaraktären Eva som en form av orakel och en räddande ängel. Den typen av galenskap finns överallt runt oss i världen. Mytomaner som lever på att utnyttja andra och överdriven idoldyrkan som sätter vanliga människor på en pidestal för helgon, där de omöjligt kan hålla sig kvar utan förr eller senare måste trilla ned.

Jag tycker det är lite jobbigt att hon förfaller så totalt på slutet, men känner att det är logiskt, det är effekten av att hennes familj är väldigt självcentrerade, hennes mamma på väg att bli dement och den enda som egentligen bryr sig om henne inte riktigt orkar vara kvar. Tur att han kom igen i slutet…

Sen älskar jag författare som inte skriver mig som läsare saker på näsan. Den här boken börjar med Evas sammanbrott som utlöses av att ”någon” lämnat en sked kladdig av Heinz tomatsoppa på hennes egenhändigt omklädda och egenhändigt broderade sidendamastfåtölj. Samma ”någon” har spillt tomatsoppa i köket och lämnat soppa i en kastrull på spisen. Senare i boken, långt senare, får jag i en bisats veta av handlaren i samhället att det bara är Eva i familjen som äter Heinz tomatsoppa…

Så, det här var helt klart en bok för mig. Jag gillade det mänskliga i att så många bara utgick från sig själva och sina egna behov (Eva, hennes man, mannens älskarinna, mödrarna, barnen och så vidare), jag gillade den galna idoldyrkan som bara måste sluta med en krasch, och jag gillade nog egentligen även att Eva krympte och krympte på slutet, så det krävdes att någon verkligen tog tag i saker och ting för att det skulle ske någon reell förändring. Jag gillar den lättsamma och ironiska, galghumoristiska tonen, i berättandet av så mycket svårt, det passar punkaren i mig!

Jag har inte läst de andras recensioner än, men jag vet att Asta, Ergo Sum, Sammelsurium och Cattis Bokblogg skrivit, så jag tar och tittar in hos dem nu. Gör det du med om du vill veta vad andra tyckt om boken!

Så här påverkade den här boken de utmaningar jag genomför:

Hyllvämare, nej.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, nej.
Kaosutmaningen, ja, 35. Läs en bok med en bok på omslaget.
Bloggdala Bokcirkel, ja.