Helg och Svinhugg i Bloggdala

#blogg100 inlägg 30

Söndag kväll, jag redovisar min helg i bilder, precis som Marit vill att vi gör. Här kommer bilder från hemmet och en promenad sonan och jag tog idag. En stilla, långsam, helande promenad:

Snön är verkligen inte borta än…

…men en del av det som gömts i snö har nu kommit fram i tö. Som ett nedlagt järnvägsspår.

Stormarna som drog fram här i höstas har oxå lämnat spår, som rejäla rotvältor…

…och regelrätta knäckta stammar.

Nej, han anfaller inte sin bästis, han sträcker på sig och gäspar samtidigt och visar hela sitt tandlösa gap.Hon myser hos sin bästis, min dotter. De är oskiljaktiga!

Och för att kunna visa något grönt och soligt får jag ta ett kort från fredagen, lite mossa på en trädstam… Det är inte så mycket knoppar här än, men jag har insett att vintern är förbi, jag får se fram emot en vacker höst istället.

Andras helger kan du se HÄR!

Dags att recensera månadens bok i Bloggdala bokcirkel. Jag lämnar katterna i mitt lilla hus och går ut i Bloggdalas sprittande vår. I min trädgård ligger mycket av snön ännu kvar, men hos de andra ser jag hur det knoppas och börjar grönska. Runt brunnen på torget står bänkarna framme och vi sitter där med ansiktena vända mot solen och lyssnar i tur och ordning på varandra när vi beskriver hur vi upplevt månadens bok. När det är min tur låter det ungefär så här:

Svinhugg av Marianne Cederwall

Jag börjar med att berätta att jag gillade den här boken. Jag har, i min sjukdom, svårt att läsa, svårt att hålla fokus och koncentrationen uppe så jag kan ta mig igenom mer än några sidor åt gången. Svårigheter att hålla reda på karaktärer i böcker, att följa med i intrigen. Men den här boken var lättläst, så det var skönt att faktiskt känna att jag kunde läsa och hänga med och inte behövde vila var femte sida!

Att den var lättläst betyder inte att den var enkel, för det är den inte. Det är som en deckarhistoria utan själva deckarinslaget. Vi får helt enkelt veta vad som händer, men även efter att jag läst boken är jag osäker på vad som egentligen hände. Kan ”positivt” tänkande och affirmationer faktiska ge den här effekten eller är det så att det är lite andra trollkonster i görningen?

Som amatörhäxa (det händer att jag bränner lite örter ibland…) så uppskattar jag Hervor, en kvinna i min smak! Bara det gör boken värd att läsa. Aldrig fel med lite häxbrygder! Jag gillar att Hervor samlar olika örter och att vi får veta lite vad de är bra för och vad som kan vara farligt. Tyvärr klarar min hjärna inte av att minnas det jag lär mig, men jag har ju boken kvar och kan återvända till den!

Jag gillar även Miriam, men det jag kan reta mig lite på är tillbakablickarna på vad de tre männen har gjort mot henne. För ofta handlar det inte om vad de egentligen gjorde mot henne (lurade henne i affärer) utan mer om den skam hon känner över att vara fattig. Det är lite klassförakt i det som svider i mig. Hon har ändå en utbildning där hon kan få arbete och tjäna bra med pengar. Det finns många i Sverige i dag som inte har den chansen, som aldrig kan återhämta sig från ett ekonomiskt avbräck, oavsett om det handlar om att ha blivit lurad i affärer, tagit för stora lån, blivit sjukskriven eller arbetslös. Den här boken antyder att det är skam de borde känna när det inte finns pengar till bensin eller om arbetsgivaren drar pengar till Kronofogden direkt på lönen. Nej, den delen kunde jag varit utan.

Slutet älskade jag! Det var ett abrupt, våldsamt, totalt överraskande slut som påminde mig om mina torftiga försök som författare när jag var ung. Jag var verkligen ingen framstående författare och jag har inte några talanger inom det, men i skolan skrev vi ibland uppsatser där vi fick skriva vad vi ville. Mina blev ofta populära hos lärarna och jag har några gånger fått utstå den generade situationen att läraren väljer att läsa upp min berättelse för klassen. Inte för att de var några stora litterära verk, utan snarare för att jag älskade att skruva till sluten och göra dem extremt absurda eller sorgliga eller både ock. Aldrig några ”så levde de lyckliga i resten av sina liv” i mina berättelser, och ju mer udda desto bättre… Det här är den typen av slut, och jag älskar det!

Jag gillade den här boken så pass mycket att jag gärna vill fortsätta följa Miriam och Hervor, och när jag nu äntligen tog itu med att använda presentkortet jag fick av min arbetsgivare i julklapp så använde jag det till att beställa två av de följande böckerna! På ett sätt är det är en mycket feministisk bok. Två kvinnor som tillsammans hämnas män som sårat dem och dessutom arbetar de mycket självständigt och praktiskt med att skapa sig ett gemensamt hem. De har inte behov av män, de är självständiga individer, utan att det på något sätt måste påpekas eller framhållas i boken, det är bara den självklara bilden av dem.

Nu lutar jag mig tillbaka och lyssnar på mina grannar i Bloggdala: Ergo sum, Asta, Tråktanten, Cattis, Sammelsurium och Kattugglan.

Så här påverkade ”Svinhugg” de utmaningar jag genomför:

Hyllvämare, nej.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, nej.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, Ja.