Shantaram

Shantaram av Gregory David Roberts

Det här var en bok som jag nästan inte tog mig igenom, men som jag är glad över att jag bet mig fast i! Jag läste de första kapitlen och fastnade inte, jag la den åt sidan, tog tag i den igen, la den åt sidan… Men bestämde mig för att jag skulle genom den! Hela boken visade sig vara lite så. Det är en form av självbiografi, fast med skönlitterär putsning, och vi får följa huvudkaraktären i de mest skiftande miljöer. Landsbygd och stad, lyxliv och slum, sjukvård och krig, maffiaboss och fängelsekund… Viss av delarna älskar jag, andra blir jag lätt uttråkad av. Jag gillar när han är på landet, i fängelset och i slummen, vilket gör att jag kan ta till mig även de andra delarna av hans liv. När jag började läsa trodde jag den var rent skönlitterär, eftersom det handlar om en person som dels rymt från ett fängelse, dels fortsätter begå brott. Jag tänkte att han kan inte skriva om det här, då åker han ju in i fängelset igen. Men det visade sig att det till stora delar är sant, och att han faktiskt åkte dit. Boken är skriven under hans fängelsetid, så nu har han sonat sina brott och är fri.

Den ska filmatiseras med Johnny Depp i huvudrollen, men jag är inte säker att jag vill se den. Den var otäck nog att bara läsa…

HÄR kan du läsa mer om författaren.

”Om vad som hände i Bombay berättar han i den nästan 1000 ­sidor långa romanen Shantaram. I den tar han läsaren på en våldsam, ofta blodig, och smått overklig resa. Han skildrar hur han blev passförfalskare, droghandlare, smugglare, krigade i Afghanistan och hamnade i fängelse även i Bombay. Och hur han samtidigt gjorde goda saker, som just att starta en vårdmottagning i slummen där han agerade läkare och hjälpte de sämst ställda i Bombay med både lindrigare och allvarligare åkommor.”

Till största delen gillade jag boken och jag är återigen glad över att jag alltid läser ut påbörjade böcker, jag hade inte velat ha den här oläst!

Den ingår i min Boktolva, läsa författare för första gången.