Jag har läst de tidigare två böckerna om Magdalena Hansson, ”Flickan med snö i håret” (recension HÄR) och ”Pojken som slutade gråta” (recension HÄR) och nu var det dags för den tredje boken i serien.
Om den första boken skrev jag bland annat så här:
”Bra personbeskrivningar, hållbar intrig och ett lagom driv genom hela boken. Inte alldeles omöjligt att förstå hur det hänger ihop, men inte heller så uppenbart att jag blir irriterad på personerna i boken som inte förstår.”
Om den andra boken skrev jag så här:
”Så håller det nu till bok nummer två? Nja, inte riktigt. Väldigt länge i den här boken känns det som en historia om Magdalena och en helt annan deckarhistoria. Hon är inte alls med på samma sätt utan är mer i sitt privatliv och våndas. Tråkigt, jag vill att det privata och det professionella ska vara olika sidor av samma sak och tillsammans dra berättelsen framåt.”
Det var mina tankar innan jag läste, och skulle det nu bli bättre i den tredje, eller är det fortfarande den första boken som är bäst? Tyvärr är det så. I den här boken är Magdalena föräldraledig från tidningen och oroar sig för att lokalredaktionen ska lägga ner. Därför försöker hon jobba trots att hon är hemma med baby som får tänder.
Alltså, visst är småbarnsåren speciella, särskilt för den som vill fortsätta utvecklas utöver att vara mamma, men riktigt så intressant är inte den vinklingen att det får ta all den plats som det gör i den här boken. Det är alldeles för mycket privatliv, både vad gäller Magdalena och de två poliserna vi får följa lite extra, Petra och Christer. Jag tycker det finns en tendens hos en del svenska deckarförfattare. De försöker blanda relationsromaner med deckare. Visst, det finns säkert en marknad för det med, men själv tycker jag mycket mer om de som blandar samhällskritik med deckare. Som Ninni Schulman gjorde i sin debutroman, och som jag därför gillade…
Jag får se om jag läser något mer i den här serien, då får jag nog läsa recensioner och innehållsbeskrivning noga först… Nästa bok heter ”Vår egen lilla hemlighet” och åtminstone en recensent kallar den en samhällsskildring, så kanske…
svar Vi vet att Bullen icke har diabetes,
däremot tror jag att kortisonet kan göra att Bullen dricker mycket.
Eftersom veterinären ville vi skulle kolla upp mängden vatten Bullen drack under ett dygn lär det finnas nån orsak… vi får väl veta vid nästa återbesök.
Apropå kommentarerna här ovan så är det intressant det här med bokomslag. Det borde ju egentligen inte betyda så mycket i förhållande till innehållet men det gör det ändå.
Freja funderar 
Snyggt omslag.
GillaGilla
De två tidigare böckerna har jag läst.
svar Vi vet att Bullen icke har diabetes,
däremot tror jag att kortisonet kan göra att Bullen dricker mycket.
Eftersom veterinären ville vi skulle kolla upp mängden vatten Bullen drack under ett dygn lär det finnas nån orsak… vi får väl veta vid nästa återbesök.
GillaGilla
Bokomslaget skulle kanske få mig att köpa den, ser lockande ut!
GillaGilla
Håller med Violen! Bokomslaget hade lockat mig också.
GillaGilla
Apropå kommentarerna här ovan så är det intressant det här med bokomslag. Det borde ju egentligen inte betyda så mycket i förhållande till innehållet men det gör det ändå.
GillaGillad av 1 person
Jag har bara läst den första, och tror att jag tyckte den var helt ok. 🙂
GillaGilla