Gilla och ogilla, språk som normerar!

På torsdagar vill Torsdagstema att vi visar vad vi gillar, i dag gillar jag det här:

De fina akvarellerna jag beställt av Kiki Freese dök upp i går, och nu är de inramade och redo för…

…att vara med på tavelväggen som ska upp i vårt vardagsrum… Det är en salig blandning av gammalt och nytt, eget och köpt, affischer, tryck, målningar och teckningar, som vi här lagt ut för att se hur vi ska sätta upp dem. Inte alldeles nöjd med balansen än, jag tror vi behöver byta plats på några större och mindre tavlor, dottern behöver färdigställa fyra av sina teckningar och vi skulle behövt tre-fyra tavlor till, utöver de vi hittills samlat på oss… Men vi börjar så här, så får vi ändra sen…

Innan vi placerade ut bilderna fick dottern välja vilka tavlor hon ville ha ovanför pianot, eftersom det är hon som sitter där och spelar, och valet föll på de här:

Min gammelfasters oljemålning av mitt (och hennes) barndomshem får flankeras av Pipans fina björkakvareller!

Vad andra gillar i dag kan du se HÄR!

I kväll kommer jag att slötitta på Ernst Kirschsteigers sommarprogram, även fast det inte är ett program jag gillar. Jag och Ernst delar inte precis estetik, jag får krypningar av tanken på att bo i något han inrett, och jag kan tänka mig att han skulle hamna i någon sorts färgallergisk chock om han kom hem till oss.

Som person tänker jag mig att han är oerhört trevlig och lättsam. Jag jobbade några år med hans bästa vän, som även var bestman på Ernst bröllop, och fick då höra mycket positivt om vilken trevlig och god vän han är, och det betvivlar jag inte alls.

När Ernst en gång började i svensk TV, som inredare i Sommartorpet tyckte jag dessutom att han var en frisk fläkt, en stor heterosexuell vit man i sina bästa år, som inte var det minsta rädd för att sy, plocka blommor, laga mat och vara allmänt mjuk. Kanonbra! Jag tror dessutom att det han visade då var väldigt mycket den han verkligen är.

Men sen började han bli känd för sina liknelser och aforismer, och så bytte han kanal, till fyran. Och här känns det som att det finns en press på att han måste vara ”TV-ERNST” hela tiden, det som kändes äkta är nästan helt borta, aforismerna och liknelserna låter som att de är från manus, allt känns väldigt hårt regisserat. Och då försvinner mycket av det jag ändå kunde gilla, kvar finns bara en inredning som inte tilltalar mig alls.

Förra veckan var jag ensam hemma när programmet gick, hade TV-n på samtidigt som jag pysslade med annat, och ingen familj som jag kunde bitcha om programmet med, så jag skrev på facebook istället…

Så här analyserade jag det jag såg…

Min inre språkpolis vill sitta ner med Ernst och vänligt men bestämt informera honom om att när han talar om vad han tycker och tänker ska han säga ”JAG tycker”, ”JAG tänker”. Inte det mer generaliserande ”man”. När han säger saker typ ”det är ju sådana här gardiner man drömmer om” så påstår han indirekt att alla gör det, inte bara han. Ernst, jag kan ärligen säga, jag har ALDRIG drömt om sådana gardiner!

Ernst: ”Om ni visste hur skönt det är att laga mat!”
Språkpolisen: ”Om ni visste hur skönt JAG TYCKER det är att laga mat!”

De flesta av oss vet precis hur det känns att laga mat och personligen tycker jag inte det är särskilt skönt alls…

Klargörande: Jag gillar Ernst som individ även om jag inte uppskattar hans program. Det jag ogillar är hans otroligt normerande sätt att prata. Som om alla hans känslor och åsikter är allmängiltiga. Det är så normer skapas, och det ogillar jag skarpt!

Det är feministen i mig som vill sparka bakut mot alla som lever sina liv som att alla är lika och därmed tycker lika. Jag kan uppskatta andras ljusa och fräscha hem, men skulle aldrig kunna bo så själv, och jag vill kunna tycka det utan att hela tiden får höra att jag ”ska vara så speciell”… Jag är den jag är, det är inget speciellt med det. Men de, som liksom Ernst, använder språket för att göra sina egna åsikter till allmängiltiga, de är med och skapar normer. Normer som i många fall skapar hinder för människor, på olika vis, att välja sin egen väg. Det är enklare att göra ”som alla andra”, än att våga hitta sig själv. Så, ordet ”man” borde utrotas, eller i alla fall användas med omsorg. Om det är din egen åsikt, stå för den! Säg ”Jag tycker”, ”Jag anser”, ”Jag menar”, och låt andra tycka, anse och mena som de vill, och se hur många mer varianter av hem, mat, klädstilar, trädgårdar och allt det kommer att finnas runt om oss!

Livet, universum och allting blir så mycket roligare om vi bejakar varandras olikheter istället för att förstärka våra likheter…