Ska jag oroa mig? Eller pyssla vidare?

Som ni kanske vet är jag sjukskriven för utmattningsdepression. En del reagerar på att jag arbetar så mycket politiskt, men dels är det ett socialt media fenomen (att visa upp en bild av aktivitet som inte alltid stämmer med verkligheten), dels är det sanktionerat av läkare och chef för att jag ska upprätthålla någon form av arbetsförmåga. Min arbetsgivare har inte haft möjlighet att ordna den sorts arbetsträning jag behöver, så politiken blir ett substitut för det.

Nu har jag snart varit sjukskriven i tre år och depressionen hålls i schack med medicin, men utmattningen är svårare att få bukt med. Jag har använt mig av sömnrestriktion, långsamma promenader, mindfulness, arbetar i korta pass med vila emellan, men ändå är jag alltid trött och dessutom fysiskt påverkad i form av andfåddhet, tunga armar och ben och ofta yrsel och hjärtklappning. Det här är min andra omgång av utmattningsdepression och det gör att rehabiliteringen blir svårre och tar längre tid.

I december genomgick jag arbetsförmågebedömning. Det var ett team bestående av läkare, psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast som under några dagar genomförde samtal och tester med mig. De kom fram till samma sak som min ordinarie läkare. Jag har god kognitiv förmåga (min hjärna funkar bra) och depressionen är hävd, men att jag är utmattad med tydlig fysisk påverkan, vilket kommer att bli bättre, men det kommer att ta tid.

Utifrån det beslutar Försäkringskassan följande:

Tjoho! Trots att både ordinarie läkare och teamet som gjorde arbetsförmågebedömning bedömt mig utmattad och i behov av tid för att bli bättre så tycker Försäkringskassan att jag kan jobba heltid från 1 februari. Det blir en intressant vår på många sätt.

Fast, enligt Riksrevisionen borde väl jag som feminist tycka att det här är ett bra beslut. Det är, trots allt, en jämställdhetsfälla att så många kvinnor är långtidssjukskrivna. Det leder till att kvinnor får sämre ekonomi än män och så kan vi ju inte ha det. Så då utförsäkrar vi kvinnorna så blir allt bra. Eller? Det känns som om något inte riktigt stämmer i det resonemanget, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Läs gärna HÄR och HÄR för att få veta mer om Riksrevisionens rapport!

”En av de slutsatser som dras i den sammanfattande analysen är att en strikt bedömning gynnar jämställdheten. Orsaken är att kvinnor är mer sjukskrivna än män och alltså påverkas relativt mer när alltfler ansökningar nekas. Samtidigt visar studien att kvinnor som nekas sjukpenning inte ökar sina inkomster i samma omfattning som män som nekas sjukpenning. Det innebär förmodligen att kvinnor som nekas sjukpenning inte klarar av att återgå i arbete, utan antingen blir fattigare eller ökar sitt beroende av makes/sambos inkomster. Att i det sammanhanget prata om ”jämställdhet” blir absurt.”

”Slutsatsen att en strikt bedömning av rätten till sjukpenning främjar jämställdhet och jämlikhet är inte bara ogrundad, utan oetisk och cynisk i ljuset av tusentals människors vittnesmål om att inte kunna lita på att sjukförsäkringen fungerar som ekonomiskt skyddsnät när de behöver använda sig av den.”

Ja, ja, jag ska inte oroa mig i förväg. Jag ska träffa min chef, som försöker hitta en lösning, och min läkare, som även han letar efter lösningar, nästa vecka. I väntan på det pysslar jag så händerna håller hjärnan upptagen.