Gilla och ogilla, prepositioner och pippi på Pippi

Den här veckan känns Torsdagstema särskilt viktig, jag behöver tänka på vad jag faktiskt gillar!

  Varierad kvalitet på bilderna, då de är tagna med mobilen. Jag är riktigt dålig igen, det känns tröstlöst. Jag sover större delen av dygnet och när jag är vaken är jag som en sömngångare, både trött och ledsen. Därför känns det bra att ändå hitta det jag gillar i dag. Och jag gillar att även om jag inte är OK så älskar mina katter mitt sällskap. Ovan ser ni hur abyn och burman legat på mitt täcke mellan mina knän i stort sett hela dagen, den enda skillnaden är att de krupit närmre och närmre varandra. Bengalen är inte riktigt lika kroppsligen nära, men hon har sovit i sin puff i närheten och snarkat högljutt, det skänker tröst!

Vad andra gillar kan du se HÄR!

Jag gillar oxå att jag äntligen i dag ändå fick ork att göra lite mer än bara titta i taket. Jag har så mycket jag vill göra, sy A-linjeklänning, sy kjol, laga och pimpa väska, skapa drakapplikationer, hänga tavlor, lära mig min kamera, gå ut och njuta av hösten… Allt som ska göra att min rehabilitering går framåt. Men det går inte när armarna är lika tunga som huvudet och kroppen bara längtar efter värmen under duntäcket. Men i dag orkade jag i alla fall läsa, det var befriande!

Så, när jag har mitt bokintresse alert passar jag på att göra veckans tematrio inne hos Lyran:

”Berätta om tre bra böcker med prepositioner i titlarna!”

• Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Gripande och spännande bok, som känns extra viktigt att läsa i de oroliga tider som råder nu. Litterärt inte klockren, men berättelsen i boken är viktig!

• I lagens limo av Michael Connelly. Jag gillar Connelly och hans böcker om Harry Bosch, men det här är den första om Mickey Haller och den gjorde mig så glad. För om böckerna om Harry Bosch är ganska tunga och mörka så är de här lite av motsatsen, lättsamma och roliga, men fortfarande med samma välarbetade intrig och driv i sig. Kul att det går att skriva på så olika sätt och ändå så lika! I boken ”Prövningen” var både Haller och Bosch med och hade vartannat kapitel i boken, och då bollade Connelly de två olika stilarna kapitel för kapitel, jag var djupt imponerad!

• Under ingrodda ärr av Val McDermid. En av de tidiga böckerna om Tony Hill, jag älskar de böckerna, men önskar även att det kom fler om Kate Brannigan, det var de böckerna som fick mig att börja läsa MacDermid.

Andras prepositioner kan du läsa om HÄR!

Jag är som sagt rätt dålig i mitt mående igen, kroppen vill bara sova, det är en form av försvar mot omvärlden. Jag tror det beror på min sjuka katt och min skadade pappa. Jag behöver inte ta ansvar för något av det, men jag påverkas ändå mentalt. Vad gäller katten finns förstås hela tiden oron att han inte kommer att klara sig så länge till (han har ju levt otroligt länge redan som det är) och när det gäller min pappa handlar det mest om att även om han inte bryr sig om mig mer än vad jag bryr mig om honom, och mina syskon tar ansvar hela tiden genom att ringa honom, så är det till mig hans grannar i byn ringer för att få höra hur han mår. De ställer krav på mig som jag inte riktigt orkar med, så är det när en kommer från en yttepytteby…

I all den här tröttheten älskar jag ändå att min arga tant inte somnat. När jag mådde som värst var hon helt apatisk, orkade inte ta in något och orkade inte uppröras. När jag mår så här dåligt är det skönt att känna att hon fortfarande kan brinna för det som händer i omvärlden, för det betyder att jag ändå blivit bättre än när jag var som sämst.

Idag funderar min arga tant på hur vita vuxna människor är funtade, när det är viktigare för dem att kunna bli nostalgiska över att Pippis pappa är n*-kung och att Pippi leker med asiatiska stereotyper än att barn, som filmerna/TV-serien vänder sig till, slipper bli exkluderade? Hur kan en ens bli upprörd över något som Astrid Lindgren själv i intervjuer sagt att hon borde ha gjort om hon skrivit böckerna nu (och det var redan på 70-talet hon sa det).

För den som nu inte kan sova gott utan att få sin dos av n*ordet så finns böckerna kvar, oförändrade (men med ett förklarande förord i den nya utgåvan), och ingen bränner de video och dvd-utgåvor som fortfarande finns kvar i hemmen där n*ordet och lekandet med asiatiska stereotyper finns kvar.

Till er som försöker resonera er fram till en anledning att inte klippa med att säga att det är bra att lära barn historian bakom n*ordet och ta diskussionen med dem. Tror ni verkligen att barn till, låt oss säga, Jimmie Åkesson, Björn Söder eller Kent Ekeroth kommer att få den diskussionen av sina föräldrar? Nej, de föräldrar som tycker det här är viktigt att barnen vet, de kommer att ta det med sina barn även utan avskräckande exempel i populära barnprogram, faran att ha kvar kränkande och stereotypiska inslagen ligger istället hos de barn som hade behövt diskussionen bäst, men som inte får den. Eller ännu värre, får en diskussion som lär dem att det här är OK!

När det gäller Pippi kan vi hänvisa till att det är länge sedan den skrevs, att vi vet bättre nu. Men då ser jag det HÄR och det känns hopplöst… Den här barnboken är från 2012…