Gillar Extra bekvämt på safariklubben

Jag är med i Torsdagstema:

”TORSDAGSTEMA – I like. Här kan du visa vad du gillar precis nu. Det kan vara mat, ett klädesplagg, väder, en situation, människor, ett nytaget foto, husdjur, … du väljer din nytagna bild som du blev mest nöjd med just nu! Det blir en chans att dela med dig av det där lite extra till oss andra.”

Fast jag tror att ni redan vet vad jag gillar idag:

Tak och väggar i My Little Pony rummet är färdigmålade och idag fick jag hjälp av sonen som såg till att horisonten fick kullar precis som i Equestria, där ponnyerna i ”Friendship is magic” bor. I morgon ska jag måla golvet i en lysande grön färg och när det är klart så får rummet vila till efter vår semesterresa till Stockholm och Göteborg.

Vi kommer inte att inreda det här rummet direkt, planen är att det till att börja med ska bli möbelförråd till vår Gillestuga, som i höst ÄNTLIGEN ska omvandlas till det biotek/den bibliograf som vi drömt om sen vi flyttade hit för fem år sedan. Ska bli så skönt att äntligen få sätta händerna i arbete med det!

Samtidigt som jag skriver det här tittar jag på TV, på Ernst… Det känns som om han och jag är Yin och Yang… Undrar vad han skulle tycka om han kom hem till oss?

Fler som gillar hittar du HÄR!

I allt renoverande hinner jag oxå läsa, färgen måste ju torka mellan varven, så jag kör en bokrecension!

Extra bekvämt på safariklubben av Alexande McCall Smith

Den här boken har legat länge och väntat i min bokläsarhög. Jag har läst de tidigare böckerna i serien om Damernas Detektivbyrå och jag är mycket förtjust i både Mma Ramotswe och Mma Makutsi. Miljöskildringarna är oxå härliga, och dessutom är det så kul att läsa deckarhistorior som inte utspelar sig i Sverige, Norge, Storbritannien eller USA, där mina böcker annars brukar hålla sig.

Men sen gjorde jag misstaget att läsa författarens andra böcker, och några av dem har jag recenserat här tidigare. När jag läste ”Livet på Scotland Street 44” tyckte jag fortfarande att Alexander McCall Smith var rätt OK, om än lite gammaldags och konservativ.  Sen gick jag vidare till nästa bok i samma serie, ”Espressoberättelser”, och då började jag irritera mig på honom, ”gammaldags, konservativ och inte så lite gubbig, samt i princip humorbefriad. Allt som andas utveckling och förnyelse är av ondo, det känns som om det bara är de mest bakåtsträvande karaktärerna som författaren egentligen tycker om, de andra beskriver han på ett illvilligt och arrogant sätt.” 

Som den självplågare jag är läste jag ändå nästa bok i serien om filosofen Isabel Dalhousie, ”Det behagliga med lördagar”. Jag påstår mig ju ändå vara filosoferande och henne hade jag gillat tidigare, men nu funkade det inte alls, ”Den har minimalt med filosofi i sig, de moraliska dilemman som Isabel sliter med behandlar mest om hennes yngre man faktiskt älskar henne eller ej… Mitt Livs Novell, minns någon den tidningen? Ungefär den litterära kvaliteten är det på den här boken…”

Jag kommenterade dessutom min oro inför att återigen läsa om Damernas Detektivbyrå: ”Ohh, hur ska jag kunna läsa Damernas Detektivbyrå igen, nu när jag läst de här andra unkna böckerna av honom. Mitt moraliska dilemma just nu är att jag kanske måste skämmas för att jag i min västerländska inskränkthet inte uppmärksammat hans uppenbara sexism och konservativa gubbighet i de böckerna eftersom de utspelat sig i Afrika. Jag har kanske i mitt huvud accepterat det här bara för att det utspelar sig i Afrika…”

Nu har jag då alltså läst Damernas Detektivbyrå igen och vad tyckte jag då? Jodå, jag gillar fortfarande det lugna tempot, de fina miljöbeskrivningarna och alla huvudpersoner som ingår. Det går inte att tycka illa om Mma Ramotswe och Mma Makutsi, jag vill vara där med dem och sitta i skuggan och dricka te. Men någonstans inom mig finns ändå en tagg. För i allt det lugna, förnuftiga och analyserande resonemanget finns en inte så liten dos av naivitet, ett typiskt västerländskt sätt att se på Afrika, och det lämnar en dålig bismak av läsandet. Tyvärr.

Jag får leta efter deckare som utspelar sig i Afrika och som är skriven av någon som både är uppvuxen och lever där, inte som Alexander McCall Smith som visserligen är uppvuxen i det som numer är Zimbabwe och har bott i Botswana (där böckerna utspelar sig), men som lever och verkar i Edinburgh, Skottland och som förstås hade en helt annan uppväxt även i Afrika än vad Mma Ramotswe och Mma Makutsi hade. Jag läser Deon Meyer med behållning, han lever i Sydafrika och skriver om Sydafrika, och är betydligt mer nyanserad än Alexander McCall Smith. Samtidigt är hans deckare betydligt brutalare och blodigare, så det blir inte den där mysiga ”dricka te under ett träd”-känslan av hans böcker…

Så jag rekommenderar ändå boken till den som vill förflytta sig till ett annat ställe och låta sig svepas in i värme, kryddor, färger och följa med på mer lågmälda detektivuppdrag, utan våld, blod och död!