Jag har hållit tal!

#blogg100, inlägg 62

Först maj har alltid bara varit en ledig dag för mig. Trist de år, som i år, då den infaller på helgen, skönt alla andra år. Men i fjol gick jag i mitt livs första 1 maj tåg och i år avancerade jag till att hålla tal oxå!

Jag skrev talet men försökte hitta någon annan som kunde hålla det. Inte för att jag inte ville, utan för att jag, som vanligt, är fel. Det är liksom mitt livs historia, att jag alltid är fel… I det här fallet är jag fel eftersom jag är nidbilden av vad en feminist är. En vit, medelklass akademikerkvinna… Hetero och Cis… 

Men, ingen annan ville, och när jag beklagade skrattade de åt mig och sa att jag ändå är den mest normbrytande av dem alla… Hmpf, bara för att jag har rosa, grönt, lila, rött och blått hår. Det krävs inte mycket…

Nåväl, det här sa jag i alla fall:

Första maj är en viktig dag för oss och vi vill uppmärksamma frågor som:

– diskriminering på arbetsmarknaden.

– löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

– rätten till heltid.

– minskad arbetstid till 6 timmar per dag, alltså 30 timmar per vecka med bibehållen lön.

– höjd garantipension.

– ändring av pensionssystemets intjänandegrunder.

2006 fattade en enig Riksdag beslut om nya jämställdhetsmål, bland annat att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut och att det ska vara en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

När SCB i sin skrift ”På tal om kvinnor och män” gör en tillbakablick på vad som hänt sedan 1980-talet konstaterar de att:

– Fortfarande arbetar en hög andel kvinnor deltid.

– Det har bara skett små förändringar mot en mindre könssegregerad arbetsmarknad.

– Män tjänar fortfarande mer än kvinnor, helt omotiverat, och löneskillnaderna mellan kvinnor och män är nästan oförändrade.

– Män har högre pension än kvinnor.

Arbetsmarknaden är segregerad utifrån kön, könsidentitet, etnicitet, ålder och funktionalitet. I lågbetalda arbeten jobbar främst unga, kvinnor, personer med normbrytande funktionsvariationer och människor som blir rasifierade. Det här är en växande samhällsgrupp som tvingas underkasta sig otrygga anställningar med tidsbegränsade och lågavlönade arbeten. De tvingas in i en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja hos arbetstagaren har blivit ett krav.

Den som på arbetsmarknaden utstätts för strukturerad diskriminering får leva med det hela livet, eftersom lönesättningen är den som skapar den framtida pensionen.

Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har staten skyldighet att säkerställa allas rätt till gynnsamma och rättvisa arbetsvillkor, och en lön som går att leva på. Idag sviker regeringen de mänskliga rättigheterna. Strävan efter en hållbar välfärd kan inte enbart handla om samhällsekonomisk lönsamhet. Den måste handla om visionen om hur människor ska kunna leva sina liv på hållbara och lika villkor.

Vi måste ifrågasätta hur arbete organiseras idag, och inte enbart utifrån lönefrågan – vi måste syna arbetsmarknadens strukturer i grunden.

Vi måste säkerställa rätten till ett liv fritt från diskriminering, med rätten till säkra anställningar – för alla.

Varje reform är resultatet av ett långsiktigt organiserat påverkansarbete av feminister, människorättsaktivister och antirasister. I och utom organisationer, på samhällets alla nivåer, här som där. Vi som har friheten att tala ska därför göra det. Vi som har friheten att organisera oss ska därför göra det. Vi ska manifestera kraven på förändring den 1 maj och alla andra dagar.

När de andra som gick med mig drog iväg på efterfika och -snack så åkte jag hem och bäddade ner mig. Det gäller att hushålla med energin när en har så lite av den…