Bokkaraktärer på besök och en sommarrapport!

I dag kör jag en Bokbloggsjerka, som du hittar inne på Annikas bokblogg, och så ska ni få en liten delrapport från min sommar…

Så här skriver Annika om sin jerka:

Har du ett genuint intresse för böcker? Bloggar du om böcker/litteratur/författare? Eller skriver du kanske ett och annat inlägg som har med ovanstående att göra? Då är du välkommen att delta i det som jag kallar för ”Bokbloggsjerka”.

Och frågan hon ställer den här helgen är:

Vilken karaktär önskar du skulle vara din allra bästa vän och varför?

De flesta böcker jag läser (kriminalromaner) har av tradition ganska trasiga karaktärer i ledande position, så jag tror inte att jag skulle kunna vara vän med dem, jag som lever ett helt annat liv och gör helt andra val. Men jag har tre (eller egentligen fyra eller kanske sex…) karaktärer från långt tillbaka i mitt läsande som jag gärna skulle umgås med.

Först Lotta Månsson, från Merri Viks böcker om just Lotta. Åhh, jag läste alla, och köpte dem för min veckopeng. Sen lånade jag, korkat nog, ut fem stycken mitt i serien, och fick aldrig tillbaka dem… Men Lotta, henne hade jag gärna haft som vän, och när jag läste de böckerna så var Lotta och jag jämngamla, jag läste dem parallellt med att jag själv genomgick samma skolsteg som Lotta. Jag hade så gärna velat ha henne som min klasskamrat, allt hon företog sig blev alltid så roligt. När jag nu kollade upp Merri Vik såg jag att den sista Lottaboken kom så sent som 1991, och handlade om Lottas dotter, och så långt följde jag henne inte… Kanske dags att rota fram serien och börja botanisera efter de saknade på antikvariat…

Sen skulle jag gärna ha Steve Carella, och hans fru Teddy, som vänner. Carella är den mest framträdande karaktären i Ed McBains böcker om Isolas 87:de polisdistrikt. Han är en allt annat än skadad och missanpassad polis, han är i stället trevlig och lättsam, och i böckerna får vi vara med när han träffar Teddy, när de gifter sig och så småningom skaffar barn (tvillingarna April och Mark)… Jag har läst den här serien flera gånger och det känns som om jag känner familjen Carella mycket väl, de får gärna komma över på middag någon dag! Jag tror vi skulle trivas och ha trevligt och barnen skulle oxå kunna bli kompisar!

Sen kan jag önska att Lisbet Salander hade låtit mig vara hennes vän, men hon är inte precis den vänskapliga typen… Så mycket jag kunde lära mig av henne!

 

Så en sommarrapport från mig:

Ni som läser mig kontinuerligt vet ju att sommaren inte är min årstid. Jag får migrän av solens sken, mår illa av solens värme och får brännblåsor av solens strålar. Förra sommaren utvecklade jag även en solallergi som innebär att hud som utsätts för sol kliar – hela tiden. På tjänsteresan i veckan insåg jag att min kropp påverkas på ytterligare ett sätt av värmen – jag får ALLTID skavsår! Så fort det blir varmt vill mina fötter inte vara med längre och vad jag än sätter på dem så blir det skavsår. Någon påpekade att det kanske är min ovilja att ha strumpor som ger mig skavsår (jag har inte haft strumpor på mig sedan mars 2012, jag klarade mig hela vintern barfota – fast i varma vinterkängor förstås), men jag får skavsår även med strumpor, så det stämmer inte. Jag får skavsår i nya skor, i väl ingångna skor, med strumpor, med dubbla strumpor, utan strumpor, ja till och med utan skor… När det blir varmt får jag skavsår, så enkelt är det!

Så här har det varit i hela mitt liv, jag är van. Jag minns en vår i gymnasiet, då jag först fick skavsår på hälarna av ett par skor. Byttedå till skor utan hälkappa och fick skavsår på tårna och ovanpå foten. Bytte då till några kipptofflor i flätad halm från Vietnam (eller något liknande). Tofflor som inte satt åt eller skavde någonstans på foten, men som försåg mig med en sula mot asfalt och betong. Då fick jag skavsår under fötterna…

När jag sen gjorde lumpen under tidigt 80-tal och mina prinsessan-på-ärten-fötter, mina fröken-fötter skulle samsas med försvarets kängor då blev det rena blåsfesten! Just då var Försvaret med och testade ett nytt skavsårsplåster, det som senare blev Compeed, och jag var verkligen försökskaninen  nummer ett. Jag besökte sjukan varje vecka med blåsor på nya ställen, och de klippte till en bit plåster. Nu, när plåstren finns att köpa på apotek, så säljs de i olika former och storlekar och med avfasade kanter för att riktigt smälta ihop med kroppen. Då, när det testades, då kom plåstret i form av stora plattor, där lämplig bit klipptes ut och så sattes den över den blodiga vätskande spruckna blåsan och det var såååå skönt. Tills jag istället fick nya skavsår runt kanten av plåstret, eftersom kanten stack ut och skapade nya skavtillfällen för kängorna…

Jag tycker nog att Compeed borde ha sponsrat mig, nu när jag så villigt ställde upp som försöksdjur, borde jag inte få visst avdrag på all den mängd Compeed jag sen köpt och förbrukat under alla år sedan de började säljas? I bland känns det som om det är helt på min förbrukning de överlever…

Så här såg det ut på veckans resa. Jag hade väl ingångna och bekväma skor, ett par Ecco i skinn som jag ägt i snart fem år (Nej, jag köper inte nya skor varje år, funkar de och är hela så får de bli kvar). Resan till, inklusive promenader, konferensen gick bra, det var rätt svalt när jag kom, och jag bodde på ett hotell alldeles i närheten, men efter två nätter skulle jag byta hotell, och det innebar att jag behövde gå till första hotellet (cirka 10 minuter), gå till tunnelbanan (cirka 5 minuter) och sen gå till nya hotellet (cirka 10 minuter). Under dagen hade solen gassat på, och när jag kom ut ur konferensen kände jag att det var varmt. Mina fötter förberedde sig, nu skulle de se till att blåsa upp sig! Och, mycket riktigt, redan när jag satt på tunnelbanan kände jag att det var nått eländigt på gång, när jag sen skulle ta mig till mitt nya hotell var varje steg en pina, jag hasade fram som en gammal gumma och när jag kom fram såg det ut så här (känsliga tittare varnas):

Några som såg fotot trodde det var mina knän, men det är alltså mina hälar, efter cirka 25 minuters promenad, i lugnt tempo, med ingångna skor, på asfalt och plan mark… Här är blåsorna ännu nya och har inte hunnit bloda till sig, men spruckit har de och ont gör de!

Tack och lov för Compeed säger jag, det finns alltid med i min packning och i min handväska. Det här gör ONT. det hettar, värker, bultar, ömmar och smärtar hela vägen upp till knäna. Jag fick sova med kudde i knävecket så att fötterna inte låg mot lakanet och dessutom fick jag ta smärtstillande medicin. Nästa morgon kändes det inte alls, compeeden hade gjort sitt, värken var borta och allt kändes bra. Men så skulle ju skorna på igen… Inte alls lika smärtsamt, men för varje steg påminns jag om blåsorna och varnas om att jag förvärrar det hela… Jag hasade mig fram hela dagen, den här dagen skulle jag på möten på två olika ställen i Stockholm, Kungsholmen och Vasastan, och även om jag kan ta tunnelbana så måste jag ju ta mig till och från tunnelbanan. Aj, aj, aj… Efter att mötena var avklarade skulle jag dessutom till Sci-Fi-bokhandeln och Kreatima och köpa födelsedagspresenter till dottern. Aj, aj, aj… Hela tiden spanande efter en skoaffär med rimligt pris (eftersom jag enbart hade 500 kronor på mitt konto, det är en tuff månad efter sjukskrivningen).

Till sist fann jag min räddning. Mitt livs första Foppatofflor. Fast de får ju inte heta det längre och det var dessutom ett annat märke än Crocs… Men så här ser de i alla fall ut:

Som småflicksskor, lackskor, och OM jag nu använt strumpor skulle det förstås ha varit ett par vita ankelstrumpor med en liten spetsvolang högst upp… De har alltså ingen bakkappa, och på skoaffären tog jag på mig dem direkt och bytte till nya fina Compeed, eftersom de gamla slitits sönder under dagens vandring och blåsorna nu skrek argt rött till mig när jag äntligen befriade dem…

Jag hade kanske 20 minuters promenad till hotellet, och under den tiden hann jag få skavsår på vänster stortå. Nästa morgon tog jag mig till konferensen, kanske 20 minuters promenad, och då hann jag få skavsår under remmen över vänster fot, och när jag sen äntligen reste hem på kvällen hade jag hunnit få skavsår på en av mellantårna på höger fot…

Det positiva med det här är att nu har jag fått sommarens skavsår, sen brukar det lugna ner sig… Så länge jag inte sticker till varmare trakter. för då blossar det upp igen…

Sen är det inte alls bara elände med skavsåren, ibland är det rätt praktiskt. Som när jag, min blivande man och min kompis H tågluffade tidigt 90-tal. Efter två veckors luffande avslutade vi med att tälta på Camp Davy Crockett, Eurodisney, Paris. Det här var året som Eurodisney invigdes, och fortfarande hette just Eurodisney… Till campingen hörde ett äventyrsbad, och mitt i äventyrsbadet fanns en ganska liten och överfylld bubbelpool. Då var det ganska skönt att tränga sig ner där och långsamt låta mina fötter flyta upp till ytan mitt i poolen.

Med 14 compeed i olika stadier av upplösning och avlossning riktigt såg jag vad de andra badande tänkte: ”Neeeej, jag trodde Spetälska var utrotat”, ”Gahhh, en zombie i badet” och det blev snabba diskussioner på spanska, tyska, italienska och engelska (inte franska, för på den här tiden bojkottade fransmännen Eurodisneys amerikanska kulturimperalism) innan alla andra snabbt lämnade poolen. Och vi tre fick plötsligt gott om utrymme att slappna av och njuta!