Frejigt

Hur jag blev rättshaverist, 2017, del 2

Våren 2017 var det inte bara tvtittande jag inte längre klarade av. Jag orkade inte längre läsa böcker. De som känner mig vet att böcker har varit en stor del av mitt liv sen jag var 5. Jag äger över 2000 skönlitterära böcker och har läst mellan 50 och 100 böcker per år sen jag blev vuxen. Betydligt fler när jag var barn/ungdom och inte hade jobb. Nu gick det inte längre. Jag glömmer bort vad som hänt, vem som är vem och förstår inte handlingen. Av allt jag mist förmåga till är att läsa det värsta.

Med förlusten av böcker följde även en del av min förmåga att skriva. Jag som de senaste åren skrivit debattartiklar, tal, drivit tre olika bloggar och bloggat dagligen på minst en av dem fick svårt med stavning, grammatik och röd tråd. I allt det här skulle jag börja arbeta.

Jag kan ärligen säga att jag inte minns mycket av den våren. Jag vet att jag var på jobbet, men även att jag inte utförde någon arbetsuppgift. Jag satt av tiden med chefens goda minne. Ibland öppnade jag datorn, men hade svårt att orientera mig och att förstå de system jag tidigare arbetat med.

Då kom nästa dråpslag. Någon hade anmält till Försäkringskassan att jag var aktiv inom Fi och inte alls sjuk. Jag tog det med ro. Jag hade ju fått klartecken från Försäkringskassan att sitta i Fi nationella styrelse, och jag hade definitivt inte jobbat mer än de 20-30 minuter jag fått godkänt för. Oftast blev det bara 1 minut, jag loggade in, såg att inga nya mail kommit, loggade ur. Jag skickade in en beskrivning om hur arbetsuppgifterna såg ut och hur mycket tid jag lagt på dem.

Försäkringskassans beslut blev att jag var återbetalningsskyldig från 1 maj 2016! De hade läst mina bloggar och ansåg att de visade på mycket mer aktivitet än jag fått tillåtelse till. Dessutom hade min handläggare skrivit i min journal att jag la 20-30 minuter per dag i Fi Jämtlands styrelse, så enligt Försäkringskassan hade jag inte tillstånd att jobba för nationella styrelsen.

Jag var vid det här laget så utslagen att jag inte orkade argumentera mot alla felslut de gjort. Jag hade ett arv efter min mamma och i samråd med mina läkare beslutade jag att betala tillbaka pengarna så jag kunde fokusera på att bli frisk istället för att dra igång överklagande.

Den argumentation jag hade kommer jag att skriva i nästa inlägg, det är svårt för mig att skriva och att minnas på grund av min sjukdom, men när det gäller hur myndigheter behandlat mig blir det svårt även för att jag blir arg och ledsen.

Så nu var jag i situationen att jag i praktiken inte fått ett öre i ersättning det senaste året, jag hölls flytande genom att gå till ett arbete där jag inte genomförde något arbete och fick en väldigt låg deltidslön (hög ändå pga jag producerade inget) samtidigt som läkarna larmade att jag blev sämre och sämre och inte borde vara på jobbet alls.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.