Djur / Frejigt / Hund

Athos

I många år har jag velat ha hund. Jag växte upp med jämthundar (helt underbara hundar) men jag har inte orken att ge dem den motion de behöver och är inte heller intresserad av jakt. Så jag har tittat på mindre hundar, som borderterrier och toypudel.

Medan jag var gift fanns inte en chans att få min man att gå med på att skaffa hund. I höstas insåg jag att jag inte längre hade ansvar mot någon annan än mig själv, så samtidigt som jag skaffade katt efter katt efter katt började jag leta hund. Jag kontaktade kennlar och läste rasbeskrivningar. Och snubblade över pommeranier. Eller dvärgspets som vi sa när jag var ung.

Jag hade inte insett att det var samma ras och trodde dessutom att det var en ras (pommeranier alltså) som var svår att få tag på i Sverige. Typ en amerikansk ras som inte fanns här. Så lärde jag mig att det var en ras jag kände till. Och en spets! Nästan en jämthund alltså 🙂

Visserligen typ en tiondel så stor och larmande vakthund istället för jakthund för älg, men ändå! Och som funktionsnedsatt äldre kvinna boende på nedre botten med egen ingång i ett hus mitt i stan är en larmande vakthund precis vad jag behöver!

Så jag kollade på Svensk kennelklubbens hemsida, där fanns enbart en kull till salu med en enda valp otingad. Jag skickade genast iväg mitt säljande mail (om min hundvana, vilken sorts promenader jag kunde erbjuda, hur mycket sällskap hunden skulle få och hur ”flocken” ser ut). Samma kväll fick jag ett samtal från en annan uppfödare. Den jag mailat hade ingen valp kvar men hade skickat min fråga vidare till en uppfödare som inte lagt upp sina valpar på sidan än. Jag hade tre valpar att välja på och valde den här sötnosen:

Athos, bäbis!

Han hörde till en kull på 4 hanar som alla fått musketörsnamn. På grund av covid kunde jag inte träffa honom, men jag kollade noga upp uppfödaren och fick filmer kontinuerligt fram till han skulle hämtas. Han fanns i Stockholm, så först var planen att ta tåg ner och upp för att få hem honom, men jag hade turen att tidpunkten sammanföll med att min syrra skulle upp hit. Så jag tog tåg ner och kunde åka bil upp med dem. Om han behövde rastas ofta tänkte jag att det gick bättre i bil än på tåg.

Min första egna bild på honom

Jag hade en bur fastspänd i baksätet bredvid mig, med en öppning i taket där jag kunde klappa honom om han blev orolig. Men han var den coolaste valp jag träffat. Han sov hela vägen upp. Vi rastade halvvägs vid en mack och där fick han mat och vatten, sen sov han vidare. Desto vildare var han sin första natt, men den tog dottern hand om så jag fick sova efter resan!

Så, hur trivs jag som hundägare? Jag älskar honom lika mycket som jag älskar mina katter och varje dag ser jag mig omkring bland mina djur och fylls av lycka. Jag anser nu, ännu mer än tidigare, att katter på alla sätt är överlägsna hundar (och människor), de är perfekta varelser, men det innebär ju inte att jag inte kan älska även hundar (och människor).

Tyvärr har vinter, vår och sommar inte varit vänliga mot mig. Jag har försökt komma igång fysiskt, hundpromenader var ett sätt. Utöver det fick jag hjälp av sjukgymnast med övningar för att stärka min rygg och jag skaffat en motionscykel för kondition. Men jag har bara blivit sämre av mina ansträngningar så nu är det mina (vuxna) barn som gör det praktiska med djuren. Som tur är visade det sig att min dotter är en hundviskare (så klart, hon är en riktig doktor dolittle) så hon har tagit stort ansvar för hans träning. Han är lätt att lära, så det är enkelt för mig de gånger jag orkar gå ut med honom. Jag önskar bara att jag orkade oftare för jag har längtat så mycket efter just hundpromenader!

Han var den sötaste lilla tuss när han flyttade in, mindre än alla katterna, även kattungarna, så det var lätt att introducera dem. Alla katter har varit försiktiga med honom. Vilket straffar sig nu när han är större och kan göra vad han vill med dem. Jag skulle önska att de rev ifrån ibland, så han lär sig att leka lugnare med dem!

Nu är han snart ett år, i princip rumsren, vi jobbar på att få honom att vara larmande vakthund på rätt saker och att vara snällare mot katterna.

I övrigt är han en glad, kaxig, orädd och busig hund, som i mina ögon är stor eftersom jag jämför mot katterna. Han är dessutom stor jämfört med rasstandarden. Men när jag ser honom med andra hundar (som syrrans labradoodelvalp 3 månader) är han pytteliten. Och söt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.