Long time no see
Jag ska försöka sammanfatta 2020 som för mig, som för många andra, varit ett riktigt dåligt år. I mitt fall dock inte enbart på grund av Covid 19. Just Covid 19 har kanske påverkat mig och mitt liv mindre än det påverkat många andra.
Året inleddes med att jag var arbetslös. Precis som jag varit hela 2019, och de sista 4 månaderna av 2018. Jag sökte jobb över nästan hela Sverige, jag gjorde urvalstester och jag reste på intervjuer, främst till Stockholm, men även till Gävle och Falun. Mina a-kassedagar var på väg att ta slut och eftersom politiker beslutat att Arbetsförmedlingen skulle bantas så fick jag inte heller tillgång till det stöd jag behövde. För jag var och är fortfarande sjuk, utreds för hjärnskada, även om Försäkringskassan ser mig som frisk
Just när det började kännas helt desperat fick jag erbjudande om ett jobb som jag inte ens sökt. En god vän hade tipsat sin arbetsgivare om mig och i absolut sista stund (hade en halv dags a-kassa kvar) började jag arbeta som jobbcoach 8 mil hemifrån. På samma ort som jag gick gymnasiet i, en väldigt rolig tid i mitt liv. Jag hade tur och fick långtidshyra ett fint rum med tillgång till kök på ortens enda hotel, väldigt nära min arbetsplats. Dock, jag är sjuk, så att pendla tog massor av min energi, så det var en väldigt långsam start på att arbeta, där mycket av min tid gick åt till att vila mellan de få uppgifter jag till att börja med hade.
Så kom Covid 19 på allvar till Sverige och jag isolerade mig hemma och skulle försöka arbeta hemifrån. Det gick så där, det är svårt att arbeta med något du ännu inte lärt dig utan att ha tillgång till kollegor i samma fysiska rum. Så, när den initiala provanställningen gick ut så blev jag inte fortsatt anställd.
Arbetslös igen och i samma veva blev min älskade Härje, 15,5 år gammal, sjuk.
Från början trodde veterinären att det var en förstoppning och han fick laxermedel och blev bättre. Och sen sämre igen. Vi åkte in och ut på djursjukhuset, och han låg inlagd där några dygn åt gången när han var som sämst, för att sen komma hem, vara sitt vanliga jag i en dag och sen in akut igen. Det visade sig till sist att han hade en utväxt på en kota, långt bak på ryggen, som klämde nerver så hans tarmar inte längre fungerade. Ingen lösning mer än att låta avliva honom. Det tog mig hårt, mycket hårdare än mista jobbet. Han var så vacker och en så mjuk och snäll katt, som verkligen älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Jag saknar hans vana att krypa upp i min famn, lägga en tass runt min hals och trycka sitt huvud mot min kind. En underbar kattkram!
Så, samtidigt som jag miste jobbet, fick köra igång med jobbsökandet igen sörjde jag honom – och behövde lägga cirka 50 000 kronor på vetrinärkostnader utöver det som hans försäkring kostade. Och hade en katt hemma som sörjde sin vän minst lika mycket som jag gjorde.
Det här är mitt första hela år som singel efter drygt 30 år i en relation och jag insåg att jag nu kan göra vad jag vill, ingen annan behöver godkänna mina beslut. Så, varför då inte skaffa de där ytterligare katterna jag alltid velat ha? Samtidigt skulle det förhoppningsvis få Neo lite gladare och mer aktiv. Så jag började söka efter hittekatter och omplaceringskatter. Hittekatter visade sig bli svårt eftersom covid 19 hindrade kattklubben från att arbeta aktivt med omplaceringar, men en bekants bekant visade sig ha två kattungar redo att flytta så bara någon vecka efter att jag bestämt mig att utöka familjen flyttade huskatterna Vilja och Vilde hit. Två kaxiga och coola katter som inte alls oroade sig för den där stora chokladfärgade pälshögen utan istället nästan direkt började leka med hans svans och sova med sina huvuden inborrade i hans päls.
I samma veva hade jag även börjat leta efter en Devon Rex, en ras jag varit nyfiken på länge, och fick napp på Yuri, underbara ljuvliga Yuri. Han har varit avelshane, Champion, pappa till ca 50 katter, och nybliven morfar. När han kastrerades för att pensioneras behövde han ett nytt hem och hans dåvarande ägare valde tack och lov mig. Bara någon vecka efter the terrible twins flyttade han hit.
Parallellt med intensivt jobbsökande, genomförande av urvalstester och skypeintervjuer påbörjade jag, äntligen, rehabilitering. Trots att jag fortfarande undersöks, trots att ingen egentligen vet vad som är fel på mig, trots att covid gör att de undersökningar jag borde göra fullt förståeligt blir försenade eftersom vårdpersonal behövs till mer akuta uppgifter. Rehab behövs ändå, eftersom jag hela tiden blir sämre och sämre. När jag blev sjuk, redan 2014, var jag väldigt trött och det första jag fick plocka bort var att lyssna på musik, det tog för mycket energi. 2015 tog jag bort Eurovision, ni som följt mig länge förstår att det inte var ett lätt beslut. 2016 slutade jag titta på film, det fanns ingen möjlighet för mig att ta in så mycket intryck samtidigt. 2017 försvann tv, jag som följt så många serier i så många år fick helt sluta med tv för att kunna fungera i övrigt. 2018 var ett riktigt hårt slag, jag kunde inte längre läsa. Att vara fokuserad och försöka förstå en text var inte möjligt längre. Jag somnade eller tappade helt bort mig och förstod inget av handlingen längre.
2019 var bloggen på väg bort, men den fick ett uppvaknande tack vare att jag hittade min kassa ungdomsroman och gav ut den kapitel för kapitel men efterföljande kommentarer om min text. Men nu, 2020 har skriva varit väldigt svårt. Så, som en del av min rehab ska jag nu försöka börja skriva igen, och hoppas kunna skriva debattartiklar någon gång i framtiden. Min rehab består annars av diet så jag äter hälsosammare och sjukgymnastik för att få bort allt det onda och orka mer.
I flera år har jag velat ha en hund. En kompis att gå ut med. Ett husdjur till mina katter. I höst insåg jag att jag som singel inte bara kunde strunta i ”inte mer än 2 katter” även kunde strunta i ”ingen hund” och några veckor efter Yuri flyttat in hämtade jag Athos, en glad, vild och nyfiken dvärgspetsvalp (ja, rasen heter pomeranian nu, men för mig är det en dvärgspets). Jag inser mina begränsningar, så det blev inte en jämthund (världens underbaraste hundras) men i alla fall en spets, så nästan en jämthund bara en 20:del så stor…
Freja funderar 