Den stora generationsromanen

Den stora generationsromanen, kapitel 57

Den stora generationsromanen

(Om du vill läsa alla hittills publicerade avsnitt, samt mina kommentarer, klicka HÄR, om du vill få en förklaring var den här röran kommer ifrån, klicka HÄR, en lista på romanens olika personer finns HÄR)

Kapitel 57

i vilket den nu nästan 60-åriga författarinnan försöker skriva ett slut på eländet.

————————

Julia drog ett djup suck och dök djupare ner i diskhon. Hon hoppades att ingen i baren var uppmärksam nog att se att hon nu diskat samma glas fem gånger. Stefan serverade drinkar till Adrienne och Lena och de sippade lite fint på kanten.

”Är du lycklig nu?” frågade Lena och rörde lite i sin drink med drinkpinnen.

”Snarare utmattad skulle jag säga”, svarade Adrienne. ”Jag hade precis börjat känna mig som mig själv igen när jag började plugga i USA, sen dök han upp där. Övergiven av sin senaste förälskelse la han in sin charmoffensiv på mig och jag föll. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Sen landade vi i Sverige och då ändrade han sig igen. Han stack direkt upp till hålan i Norrland för att bedyra snärtan sin kärlek.”

”Oj, det visste jag inte”, Lena spärrade upp ögonen, ”men det var ju ändå dig han valde, det känns väl bra?

Julia stod alldeles stel med öronen på helspänn, det här hade hon inte heller vetat om, det måste ha varit precis när hon lämnade stan. Vad hade hänt om hon INTE följt med Alexander? Hade Micke charmat henne till att förlåta honom igen, eller hade hon valt Alexander ändå? Tänk hur livet kunnat tagit helt andra vägar bara av en slump. Hon vågade inte fortsätta tanken hela vägen ut, för sanningen att säga så visste hon inte vem av dem hon valt. Det hade blivit helt olika liv, det förstod hon, så frågan var väl snarare vilket liv hon velat ha. Mer hann hon inte tänka, för Adrienne tog en rejäl klunk av sin drink, inget nätt sippande längre, drog efter andan och svarade Lena:

”Jag vet faktiskt inte hur det känns. Jag har inte vågat känna efter. Jag har lagt så många år av mitt liv på Mickes velighet att det här bara kändes väntat. Och det är inte som om han träffade henne och insåg hur underbar jag var i jämförelse. Nej, det var hon som träffat någon och flyttat från stan och ingen av hennes vänner ville berätta för Micke var hon finns nu. De var smarta nog att skydda henne från det jag går igenom med honom om och om igen.”

Julia kände blickar på sin rygg och började frenetiskt skrubba de redan kliniskt rena glasen hon hade i diskhon. Så många känslor flödade genom hennes kropp samtidig, så hon visste inte hur hon skulle reda ut dem. Hon var lättad över att hon inte behövt välja mellan Micke och Alexander, ledsen över att inte fått träffa Micke, åtminstone en sista gång, och arg så hon kokade över att hennes så kallade vänner dolt det här från henne. Samtidigt hörde hon Adrienne snyfta tyst bakom sin rygg, och kände en helt oväntad närhet med henne. Micke var verkligen inte särskilt ansvarsfull eller pålitlig, inte på något sätt, det insåg Julia när hon tänkte tillbaka på deras relation.

En tanke på “Den stora generationsromanen, kapitel 57

  1. Pingback: Kapitel 57, författarens kommentar | Freja funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.