Den stora generationsromanen / Frejigt

Kapitel 13, författarens kommentar

Den stora generationsromanen

(Om du vill läsa alla hittills publicerade avsnitt, samt mina kommentarer, klicka HÄR, om du vill få en förklaring var den här röran kommer ifrån, klicka HÄR, om du vill läsa kapitlet som kommenteras, klicka HÄR)

Kapitel 13, författarens kommentar

Just nu är romanen som en parallell värld till den verkliga. Vi var, som sagt, i Göteborg på väg hem från tågluff och vi bodde med två killar vi lärt känna när de låg i lumpen. Men de var våra kompisar, inte presumtiva pojkvänner och vi var fyra tjejer, inte två. Men vi åkte förstås till Liseberg (Sveriges med råge bästa nöjesfält)…

…och de vinkade av oss vid tåget.

Ingen personalingång och inget gratis på Liseberg, det skedde bara i min fantasi. Men Loopen åkte vi, och känner jag mig rätt åkte jag den flera gånger, Saknar fortfarande Loopen när jag är på Liseberg. Men jag skulle aldrig hålla någon i handen när jag åkte den. Armar och händer måste vara fria så de kan hänga och dingla i luften när jag är helt upp och ner i själva loopen.

Jag tycker ändå jag fått till det rätt romantiskt här vid tåget, stolt över unga mig, som inte hade särskilt mycket erfarenhet av ömsesidig kärlek vid den här tiden. Sommarflirten var nog min enda erfarenhet, för, som ni minns, vi är fortfarande INNAN den i romanen, men jag som författare har hunnit uppleva den. Och den var inte så romantisk och skedde under två dagar bara. Inte som det jag skapar med Micke, som vid det här laget i romanen dragits ut på i sex månader och det här är första gången han och Julia kysser varandra.

Sen gillar jag Julias kompisars reaktion när hon väl kommer in i tågkupén. Precis så skulle jag känna själv, om jag ägnat våren till att hela en vän från en uppslitande händelse, och inse att vi nog snart kommer hamna där igen.

Det som egentligen hände på tåget var att det var fyllt med beväringar som ryckt in på ”våra” regementen medan vi var ute på tågluff. Vi delade liggvagn med några av dem och vi spelade bimbos (vår favoritroll, så kul att låta killar kaxa sig när en vet att de snart kommer att krascha) och frågade ut dem om hur det var att göra lumpen. Med sina tre veckors erfarenhet visste de förstås allt och vi lyssnade storögt. Väl framme i Östersund drog de upp till A4 och I5 och vi hann hem med vår packning och för en dusch innan våra arbetspass började. Så kul att träffa dem vid lunch i matsalen och se deras miner när de förstod att vi lurat dem att försöka framstå som mer erfarna än vi visste de var. Så här i efteråt är det extra kul att en av dem senare i livet blivit skådis som ibland syns i TV-serier och filmer. Nostalgikick varje gång!

En tanke på “Kapitel 13, författarens kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.