Den stora generationsromanen / Frejigt

Den stora generationsromanen, kapitel 12

Den stora generationsromanen

(Om du vill läsa alla hittills publicerade avsnitt, samt mina kommentarer, klicka HÄR, om du vill få en förklaring var den här röran kommer ifrån, klicka HÄR, en lista på romanens olika personer finns HÄR )

Kapitel 12

I vilket vi får överflöd och skräck i en udda blandning

————

Julia stålsatte sig och beslöt att agera som om inget hade hänt, men hon hade stora svårigheter att tygla de känslostormar som pågick inom henne. När han kom emot dem i vänthallen ville hon både kasta sig i hans famn och örfila upp honom. Bakom honom kom hans ständige följeslagare Uffe och de högg tag i flickornas ryggsäckar och lotsade dem genom stationen och ut till bilen. Sedan hälsningscermonin var avklarad småpratade de om hur tågluffen varit och hur det var i Halmstad. Det var mest Uffe och Katarina som höll det hela flytande. Micke bidrog lite ibland men Julia måste lugna ner sig lite först. Under färden till ”lyan” fick de veta att Halmstad var underbart. De bodde i en villa åt Uffes syster, Micke hade köpt segelbåt och Uffe bil så de levde livet där och åkte upp till Göteborg på helgerna för att variera nöjeslivet något.

”Lyan” visade sig vara en stor och ljus tvårummare i centrum och Micke överlät sovrummet på dem. Där fanns en säng stor som ett hav och rena himmelriket efter Järntorget, som de nu fick veta att det hette. Julia slängde sig i duschen och sen lade hon sig för att sova medan Katarina duschade. Men det blev ingen lugn sömn. Hon ryckte till för varje ljud av rädsla att det skulle vara Micke. En gång var det också han. Han kom insmygande för att dra för persiennen och lägga över henne en filt. Men när hon vaknade av att han kom fram till sängen ryckte hon till och en drös skräck kom tillbaka. Hon satte sig upp och tryckte sig in i ett hörn med skräckslaget uppspärrade ögon.

Micke viskade:

”Var inte rädd söta du, jag kommer bara med en filt” och så la han filten på sängen och gick baklänges ut mumlande:

”Gud om jag bara kunde göra det ogjort” men det hörde inte Julia. Det tog en stund innan hennes uppskrämda hjärta återfick normalt tempo och Katarina kom nybadad in. Hon viskade:

”Julia jag tror han är kär i dig.”

”Vad i friden kan få dig att tro att han har mänskliga känslor. Han känner bara lusta.” svarade Julia sorgset, övertygad om att han tänkt kasta sig över henne även den här gången.

”Varför skulle han då ha ett suddigt foro av dig i sin plånbok? För övrigt det enda foto han hade där och det en månad efter det han såg dig sist”. Nyfiken som alltid hade Katarina hittat hans plånbok och snabbt gått igenom den. En av deras teser var att en plånboks innehåll avslöjar mycket om ägaren. Men Julia ville inte ge med sig, trots att ett hopp tändes hos henne. Men de orkade inte diskutera mer utan somnade under filten.

Framåt kvällen väcktes de av Uffe, som undrade om de var hungriga. När de kände efter sved det i magarna. De klädde sig och tassade ut till, som de trodde, den väntande middagen. Men nej, Micke och Uffe ville att de skulle gå ut och äta. Att flickorna inga pengar hade viftade de bort.

”Vi bjuder”.

Så Katarina och Julia beslöt att njuta av kvällen. Och nog blev den rolig alltid. Först en förstklassig restaurang med förrätt, huvudrätt och dessert och goda drycker därtill, fast Julia nöjde sig med mjölk. Sedan ett populärt discotek där de njöt av att bara glida förbi kön, morsa på vakten och gå in. Där inne var det fullt med folk och dessutom en massa folk från killarnas kadettskola. När de blev presenterade visade det sig att alla hört talas om dem och då mest Julia. Och alla ville dansa med dem. Kvällen blev helt fantastisk och när Micke mot slutet bjöd upp Julia ville hon inte neka sig nöjet att se hans kropp röra sig. Så med glädjestrålande ögon följde han henne mot golvet. Den första låten var en snabb låt och Julia undvek hans ögon så gott hon kunde, men till sist drogs hennes blick till hans och där var den fast. Hennes hjärta fylldes av värme och hon ville tro honom om allt gott i världen. Så utannonserade disclockeyn sista dans och en smäktande italiensk låt strömmad ut ur högtalarna. Micke tittade lite osäkert på Julia men hon slog bakut. Så lätt skulle det inte gå. Hon visste att om hon dansade tryckare med honom skulle hon vara såld. Så istället gick hon av golvet och bjöd upp Uffe. Katarina såg vad som hände och bjöd upp Micke och de båda paren svävade ut. Deras blickar möttes ofta och Julia vek hela tiden undan. Efter dansen tog de adjö av de övriga kadetterna och packade in sig i en taxi och for hem. Även nu var det Uffe och Katarina som höll låda men väl i säng läxade Katarina upp Julia och bad henne skärpa sig:

”Det är ju trevliga killar. I morgon får du anstränga dig lite så du inte förstör hela dagen…. Undrar förresten vad de hittat på till i morgon?”

Ja, det undrade Julia också. Killarna hade inte sagt något, men lite fnissigt undrat om de har barnasinnet kvar.

5 tankar om “Den stora generationsromanen, kapitel 12

  1. Pingback: Kapitel 12, författarens kommentar | Freja funderar

  2. Pingback: Kapitel 13, författarens kommentar | Freja funderar

  3. Pingback: Kapitel 14, författarens kommentar | Freja funderar

  4. Pingback: Kapitel 15, författarens kommentar | Freja funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.