Den stora generationsromanen / Frejigt

Kapitel 9, författarens kommentar

Den stora generationsromanen

(Om du vill läsa alla hittills publicerade avsnitt, samt mina kommentarer, klicka HÄR, om du vill få en förklaring var den här röran kommer ifrån, klicka HÄR, om du vill läsa kapitlet som kommenteras, klicka HÄR)

Kapitel 9, författarens kommentar

För Katarinas skull vill jag börja med att dementera att vi snokade i skrivbord. Det fanns inga skrivbord på logementen, så den delen är med enbart för att skapa lite mer drama runt Julia och Micke. Så här såg rummen ut:

Inte ett skrivbord så långt ögat kan se, bara berg med sängar och sänglampor. Och ”Katarina” vid fönstret.

Så, med det gjort, återigen, varför berättade Julia/jag inte för mina vänner hur jag kände? Varför såg jag inte till att vi avslöjade Mickes dubbelspel och konfronterade honom? Så skulle jag gjort bara några år senare, men här var det helt främmande för mig. Jag skulle säga att det berodde på min låga tilltro till min egen attraktionskraft (läs HÄR). Jag tog för givet att ingen kille kunde vara intresserad av mig, att de möjligtvis såg mig som ett tidsfördriv, men inget mer, och att de egentligen hela tiden spanade efter bättre, smalare, snällare, tystare, kvinnligare, roligare, charmigare, snyggare tjejer. Vilket jag ansåg att alla mina vänner var. Det hände att jag hånglade med en kille en hel kväll, dold från mina vänner, och sen veckan efter blev han tillsammans med någon av mina kompisar. Jag berättade aldrig något, för jag såg det som helt naturligt att jag valdes bort till förmån för någon av dem.

Samma sak hände även senare, när jag hade egna förhållanden, jag tog för givet att ingen kille ville vara med mig öppet, visa för andra att han var tillsammans med mig, så jag har funnit mig i saker jag aldrig skulle tolerera nu. Som att vara ”den andra kvinnan”, som dög för nattliga besök, men där det fanns en annan tjej att visa upp inför kompisar. Eller som att vara tillsammans med en kille i flera månader, men aldrig få träffa hans kompisar. Så, med tanke på vem jag var när jag skrev den här romanen är det här en sanningsenlig beskrivning av hur jag skulle betett mig. Jag vågade aldrig tala om att jag var intresserad av någon, för jag tröttnade på att andra alltid visste att jag blev bortvald. Ständigt. Jag var så inne i det här sättet att se mig själv att de få gånger en kille faktiskt bjöd upp mig innan han bjöd upp någon av mina kompisar så trodde jag han tagit fel.

En rejäl tidsmarkör finns här, åtminstone för mig: ”Månadssjukan”. På den tiden var det absolut inte ok att prata om mens, det hette montan, lingonvecka, månadssjuka, allt annat än mens. Jag är så glad och tacksam över att mina barn inte behöver växa upp i ett samhälle där mens är nått hemligt och skambelagt. Nåja, till del är det fortfarande det, i vissa kretsar (som till exempel kommunstyrelsen i Sölvesborg), men åtminstone mina barn ser det inte som nått som måste hyschas ner.

En tanke på “Kapitel 9, författarens kommentar

  1. Jag kan känna igen mig i den låga tilltron till mig själv. En jobbig känsla i en viss ålder men numera vet jag bättre. Kanske skrämde min låga tilltro till och med bort en del killar… Jag hade kompisar som inte så speciellt bra ut men däremot hade enormt självförtroende. De var ofta tillsammans med populära killar…

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.