Kanske början på ett adjö

Någon skrev en anonym kommentar på min mer officiella blogg, om att jag är så aktiv och undrade vad Af säger. Den anonyma hänvisade även till den här bloggen där jag är mer personlig och inte behöver hålla uppe en peppig yta, och där jag mer skriver om hur jag mår och hur min sjukdom påverkar mig. Tydligen valde hen att mer tro på den andra peppiga bloggen, med tanke på frågan om Af.

Till den anonyma kommenteraren vill jag säga:

1: Sociala medier är inte verkligheten! Det är den bild du vill visa upp. På den andra bloggen vill jag peppa till politisk aktivism, inte berätta om mina problem och min sjukdom. Jag förstår att det kanske kommer som en chock, men det går inte att tro på allt som står på internet. Det betyder inte att jag ljuger vare sig här eller på min andra blogg (jag skriver faktiskt tre olika bloggar, två twitterkonton, tre instagramkonton och sköter ett antal sidor och grupper på facebook förutom min privata), bara att jag väljer att visa upp olika delar av mitt liv. Jag vet inte om det finns någon som har ett så okomplicerat liv att det skulle gå att vara helt tramsparant på en blogg, men så är det verkligen inte för mig.

2. Vad skulle Af säga? Jag går på mina möten, följer min handlingsplan, håller utkik efter jobb (som inte växer så tätt här där jag bor) och skriver mina rapporter precis som jag ska. Eftersom jag fortfarande är under rehabilitering, går på medicin och försöker lära mig hantera mitt nya jag med hjälp av vården, så är Af bara glada över att jag ordnar min rehabilitering själva, när de redan är överbelastade. Eftersom jag dessutom inte får vare sig sjukpenning eller a-kassa, utan har ett avgångsvederlag från min arbetsgivare så är det ingen mer än jag som bryr sig om hur jag använder min tid. Men eftersom jag vill tillbaka till arbetslivet så använder jag min tid till att göra det som ska leda till att jag blir anställningsbar igen.

3. Allt är relativt. Om jag skriver att det är full fart så innebär det till exempel att jag den senaste helgen orkade gå två promenader på 10 minuter på lördagen och två lika långa promenader på söndagen utan att jag trillade omkull av yrsel och utmattning, och behövde heller inte ta smärtlindring för att kunna sova. En seger för mig! Jag orkade till och med gå 15 minuter på måndagen, men då hasade jag mig fram de sista minuterna och behövde vila i två timmar innan jag gick de 15 minuterna tillbaka (som då tog närmre 30 minuter) så, visst, full fart, jajamensan!

Jag blev ledsen över kommentaren, men inte för det som stod i den utan för vad den visade mig. Att någon som uppenbarligen inte vill mig väl har kopplat ihop mina båda bloggar. Det innebär att den här bloggen inte längre är min trygga hamn, min fristad, mitt safeplace, och jag måste nu ta mig en funderare på hur jag ska göra med den.

Kan jag stänga alla tidigare inlägg så att bara jag kan komma åt dem? Då skulle jag kunna fortsätta att skriva mina bokrexcensioner och mer personliga reflektioner och dela bilder på mina katter, men inte få troll som rotar i mina berättelser år tillbaka för att hitta något att förvränga och använda mot mig. Har någon av er några tips på hur jag kan göra?