Bokrecension

Djävulsdoften

Jag recenserar

Djävulsdoften av Mons Kallentoft

Jag envisas med att läsa Kallentofts böcker om Malin Fors, men undrar om inte det är var den sista? Jag tror alltid det ska vara ett begränsat antal på grund av hur han presenterar böckerna. De fyra första baserades på årstider, så då trodde jag det skulle bli fyra. Då kom ”Den femte årstiden”, OK, vårvinter är en särskild årstid här där jag bor så jag kunde gå med på det. Men då kom det fyra till baserade på de fyra elementen. När de nu är avklarade så startar en serie baserad på sinnena. Säkert kommer även det sjätte sinnet att vara med och då kommer han att excelera i sina drömsekvenser – som jag tycker så genuint illa om.

I de första böckerna hoppade jag helt över de delar där de dödas andar ”pratade” med polisen Malin Fors. Det tillförde ingenting till handlingen, var bara tillkrånglat och långtråkogt. Så småningom försvann det ur böckerna, till min glädje. För själva intrigerna är ofta väldigt bra, det är väl det som gör att jag fortsatt läsa dem.

Däremot är jag oändligt trött på Malin Fors privatliv. Det är mörkt, mörkare, mörkast, även när detr verkar som att det ska ordna till sig. Jag vill ha en bra balans mellan polis och privat i böcker, och i de här flyter det privata ut och stinker överallt. Inte i min smak.

Så, vad tycker jag om just den här boken? Det känns som om författaren tagit ett stort steg rakt i motsatt riktning som jag önskat. Det här sväller över av privatliv, det är som att hon aldrig varit polis eller åtminstone glömt precis allt om att vara polis. Klantar sig hela tiden, tar felaktiga beslut, gräver sig djupare och djupare ner. OK, jag kan acceptera det, vissa människor är sina egna värsta fiender, och det måste gå ända ner till avgrunden innan det går att vända. Men det är nått med den här boken som får det att krypa i kroppen av irritation, och det tar ett tag innan jag förstår det.

Andepratet är tillbaka, men i en annan form. Det är som att författaren tror han skriver poesi. Stycken rad på rad, vart och ett innehållande bara en mening, stämningsord i långa rader, målande beskrivningar av blodfärgade väggar och avfallsstinkande kök. Jag fattar, det handlar om sinnen, det behöver inte skrivas mig på näsan. Känslan jag får är exakt den jag får när jag lyssnar på jazz. Pretentiös skit! Någon som anstränger sig alldeles för mycket för att vara ”djup” och ”fin”. Inget för mig som hellre lyssnar på punk!

Så här påverkas mina utmaningar

100 böcker under 2017: nummer 99

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s