#blogg100 / Arg tant / Bokrecension

Grannen

#blogg100, inlägg 12

Recension av 

Grannen av Dan Buhtler och Dag Öhrlund

Grannen

Ja, jag vet att jag är för envis för mitt eget bästa. Har jag köpt en bok ska jag oxå läsa den, även om jag blir så irriterad på författarna att jag allt som oftast måste lägga undan boken och göra något annat. Jag vet att många gillar de här böckerna och särskilt psykopaten Cristopher Silfverbielke, så nu sticker jag ut både näsa och haka rejält, men jag tycker de är katastrofala! Den här boken köpte jag, tillsammans med de tre första i serien, på en bokhandel med erbjudandet ”Köp tre och få den fjärde på köpet”. Jag valde dem eftersom så många bokbloggar höjt dem till skyarna och en kollega rekommenderat dem till mig. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag bara skulle gått rakt ut ur butiken när jag såg den skylten.

Om Mord.net skrev jag:

”En mycket spännande och intressant intrig, som spänner över stora delar av världen, och gör mig lite rädd över den eventuella utveckling som den internationella brottsligheten kan få i och med globalisering och digitalisering. Men de två poliserna känns beiga och ointressanta, de får inte särskilt mycket plats, de är med bara som pliktskyldigas. Det mesta av polisverksamheten sker i andra länder och större delen av boken fokuserar på brottslingarna, inte poliserna.”

Om ”En nästan vanlig man”, där Silfverbielke dyker upp för första gången, skrev jag:

”Återigen en extremt välberättad intrig med ett bra flyt i både språk och berättelse, men andra delar i historien blir jag mer besviken och nästan bestört över. Återigen berättas mer ur brottslingarnas perspektiv än ur polisernas, och det kan jag tycka är intressant. Men poliserna, som författarna flera gånger beskriver som smarta och intuitiva, är ofta ganska klantiga och enkelspåriga och det retar mig. Huvudpersonen i den här boken är en riktigt otäck människa och slutet på boken retar mig därför något oerhört, vilket förstås bidrar till att jag inte är helt nöjd.”

”Men något som jag misstänker inte kommer att ändras i de följande böckerna är den kvinnosyn som böckerna utstrålar. I den här boken är kvinnorna otroligt endimensionella. De tilldelas en av tre roller i boken och de får hålla sig helt inom den rollen genom hela boken. Det finns fruar, det finns sexobjekt och så finns det en bitch, och hon är den enda som faktiskt har en egen uppgift i boken, inte bara är ett bihang eller objekt för en eller flera av männen. Att hon är en bitch får vi förstå utifrån att poliserna alltid talar illa om henne, om jag bara skulle läsa de repliker hon har så framstår hon snarare som kunnig och professionell, men det är kanske det samma som bitch för författarna…”

Om ”Förlåt min vrede” skrev jag:

”Fortfarande har de kvinnor i undanskymda små fack, precis som i förra boken, exempelvis när polisernas fruar är på egen hand diskuterar de barn och inredning och när Jacob Colt (huvudpersonen) pratar om sina vuxna barn så är det i form av ”en söt dotter och en trevlig son”… Varför inte tvärtom? Det är genomgående den typen av ordanvändning genom hela boken som gör mig irriterad!”

”Jacob Colt beskrivs som den vassaste polisen i Sverige. När han sen VET vem som är mördaren, FÖRSTÅR var det supereffektiva vapnet är och ÄNDÅ inte säkerställer att mördaren inte kommer åt sitt vapen, ja, då blir jag bara ledsen å hela svenska polisväsendets vägnar…”

Nu, efter att ha läst den fjärde boken, börjar jag tro att jag helt missuppfattat författarnas syfte med böckerna. Återigen beskrivs Colt och Vidh som Sveriges smartaste och skarpaste poliser och återigen beter de sig som gubbkonservativa tomtar. Författarna kanske har till syfte att visa att vi har kassa poliser i det här landet? Genom att beskriva två mansgrisiga virrputtar som de skarpaste? Kan det vara så? 

Kvinnorna är fortfarande lika stereotypiskt beskrivna. Fruarna lagar mat, bekymrar sig om barnen och planerar resor, alla andra kvinnor faller som furor bara Silfverbielke tittar på dem, eftersom alla kvinnor suktar efter en man som behandlar dem som skit (verkar författarna tycka/tro), den bisexuella polisen antyds välja relationer med kvinnor eftersom hon utsatts för gruppvåldtäkt som ung och ruvar på en gruvlig hämnd. Den tidigare nämnda kvinnliga åklagaren, som tidigare verkat som en bitch bara utifrån hur poliserna beskriver henne, har nu fått anta stereotypen rabiat feminism och pratar genus och könsmaktsordning i varje mening. För det är så de här författarna ser på en kvinna som sett strukturerna… 

Överhuvudtaget finns varken djup eller bredd i någon av personbeskrivningarna. Det är fyrkantigt, grovhugget och stereotypt. Den alkoholiserade byggjobbaren som är elak mot sin fru, den på sex svältfödda undersköterskan med enkelt språk, den kvinnliga tjänstemannen med strikta dräkter och stram hårknut och de konservativa homofobiska svärföräldrarna.

Och själva superskurken, Cristopher Silfverbielke är som Sveriges svar på Christian Grey. Det hörs redan på namnet. Cristopher/Christian är nästan samma, och Christophers son heter dessutom Christian. Grå eller silver, oxå samma sak… Det intressanta med skurken är att när han ska psykopata mot kvinnor får vi veta hur in i minsta detalj, och allt handlar om sex, sadistiskt sex. När han ska psykopata mot män, däremot, så blir det ”Åhh, jag tar din ägodel kvinnan och gör saker med henne medan du får äta hundmat”. Jag vill inte veta hur författarna ser på kvinnor kontra män i verkliga livet. I sina böcker verkar de ha massor av olika sätt att plåga kvinnor, men nästan inga för att plåga män.

Jag retar mig som allra mest på polisen Colt när hans fru lider av depression och äter medicin och går hos terapeut men inte vill berätta om det för honom. Förståeligt eftersom hans reaktion när han f veta det bara är att fundera på hur det påverkar honom. Han får henne att sluta med tabletterna, eftersom biverkningarna gör att hon inte längre är lika villig att ha sex med honom… VILKET djävla MANSSVIN! Som dessutom alltid ska ge sig på sin hustru när hon sover för att ha sex. Jag skulle slängt ut honom med huvudet före!

Sen, raskattägare som jag är, tycker jag att de borde talat med en kattuppfödare innan de låter en älskad raskatt vara med i berättelsen. Jag vill bara säga tre saker till dem: En innekatt har väldigt sällan halsband på sig, den som köper en vuxen raskatt är lätt att spåra då det inte sker så ofta och dessutom är i princip alla raskatter chippade sen de var små och därmed ännu enklare att spåra ägaren till!

Åhhh, ÄNTLIGEN, jag har läst alla fyra och säger ALDRIG MER! Fast det är rätt kul att skriva den här sortens recensioner ändå 😉

Så här påverkas mina utmaningar

100 böcker under 2016: bok nummer 23, 77 kvar.
Kaosutmaning: 27. Läs en bok som är mestadels lila.Om det nu är omslaget som menas, och inte känslan när du läser den. Min känsla var grå, grå, grå, men omslaget är lila med inslag av grönt och vitt.

 

 

Annonser

5 thoughts on “Grannen

  1. Jag fortsätter aldrig att läsa en bok som jag inte gillar.Jag kommer aldrig komma i närheten av böcker som jag vill läsa men då ska jag inte slösa tid på något jag inte tycker om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s