Arga tanten och skatan – fortsättningen…

För ett tag sedan skrev jag om Sveriges nationalfågel, SKATAN (läs HÄR).

Där skrev jag mest om att Koltrasten och inte Skatan utsetts till nationalfågel och varför jag inte tyckte det var OK, med vad jag hoppades skulle uppfattas som en glimt i ögat. Men jag skrev oxå om hur jag blir sedd av sörlänningar på grund av att jag valt att leva i norra Sverige:

”Ändå kan jag bli så arg när det antyds att det är besvärligt med oss som bor ”så långt bort”, att det vore enklare om vi ”oxå var i Stockholm”. Det är faktiskt precis lika långt för oss till Stockholm som det är för Stockholmarna till oss, och vi reser utan att klaga. Ska Sverige bara bestå av Stockholm? Är det bara där det finns folk som kan tänka? Jag blir arg när jag får kommentarer som ”Tänk att du är så kunnig inom ekonomi, fast du bor där uppe”, eller att mina utbildningar inte är lika mycket värda som någons som gått Handels, min utbildning verkar i jämförelsen uppfattas som en sorts leksaksutbildning….”

Det inlägget hade två roliga och verkligen helt motsatta utfall.

Först det ena utfallet:

Jag fick en kommentar från en bloggare som jag läst tidigare, men sen drygt ett halvår tillbaka inte längre läser. Det är ju så med bloggar. De jag läste när jag började blogga är inte samma som jag läser i dag. Jag har ett fåtal bloggar jag följt under en längre tid (Asta, Ergo Sum, Die Überlinn och Eva, till exempel) och andra som jag läst kortare tid. Andra bloggare har försvunnit för mig av olika anledningar. De kan ha slutat blogga eller så har deras blogg slutat att intressera mig av olika anledningar. Antingen för att de ändrat inriktning eller att de har haft en ton som jag inte gillat riktigt. När jag läser en blogg brukar jag i princip alltid oxå kommentera. Det är mitt sätt att tacka för läsupplevelsen. Jag läser för att få ut något av min läsning, jag vill få en tankeställare, bli road eller känna en gemenskap med det jag läser, och när jag inte gör det så slutar jag läsa. Så var det med den här bloggaren, men hen har tydligen uppfattat det lite annorlunda:

”Har inte kommenterat hos dig på tag, då du slutade kommentara hos mig. Här vill jag bara säga att du valde att stanna kvar i inre Norrland, vilket jag tycker är bra. Nu har du ju varit sjukskriven ett bra tag i utmattningsdepression i inre Norrland alltså, där tempot är betydligt lugnare än i nollåtta. Undrar hur du hade klarat dig här nere… Så de var nog bra att du stannade ”hemma”, för i Stockholm hade du inte fått den lugn och ro du uppenbarligen behöver för att komma tillbaka till arbetslivet. Här hade de knappast ansett att ditt engagemang i FI är ”arbetsterapi”. Du hade blivit avstängt på en gång kan jag säga. Så – japp, det är bra att du stannade uppe i norr.”

Jag blev först överraskad, jag trodde att hen slutat läsa min blogg precis som jag slutat läsa hens blogg, eftersom vi har så diametralt olika syn på så mycket i livet och världen. Jag har inte reflekterat över hen på flera månader, men uppenbarligen har hen fortsatt läsa mig, men utan att kommentera, eftersom hen vet så mycket om min situation. Nästan mer än vad jag själv vet…

Sen blev jag mer fnittrig över det djupt ironiska i den här kommentaren, som på ett absolut klockrent sätt, så mitt i prick att jag aldrig kunnat författa ett lika bra exempel själv, blir ett bevis på det jag beskriver i mitt inlägg:

”Många gånger har jag fått höra att det är något som inte riktigt kan stå rätt till med mig som väljer att bo kvar här i norr, när jag uppfattas som så smart och kunnig. Kanske är jag feg? Kanske är jag ändå inte så smart? Kanske är jag hellre en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i en stor damm? Inget av det här stämmer, särskilt inte det sista, men det finns liksom inget jag kan säga till de som bestämt sig för att det är så här, de som lyssnar mer på sina fördomar än dem de har fördomar om…”

Jag glömde visst att det nog är för att jag är så svag och skör som jag inte kan arbeta i Stockholm 😉

För att ändå försöka mig på det jag vet är ett omöjligt uppdrag, att bemöta de påståenden som finns i kommentaren (för, som jag skrev ovan, hen har redan låtit sina fördomar styra, det kommer jag inte att rå på), här kommer några motvikter:

• ”där tempot är betydligt lugnare än i nollåtta”. Vad gäller fritid kan jag hålla med om det, och det är oxå en av anledningarna till att jag valt att leva här. Jag slipper rusningstrafik, trängsel, bilköer och långa resor till och från jobbet. Det är min livskvalitet. I själva jobbet är det en helt annan sak. Jag jobbar statligt, har gjort det inom tre olika stora myndigheter, och på en nivå som gör att jag har haft kollegor med samma jobb runt om i Sverige, bland annat i Stockholm. De är ofta förbluffade över den arbetsbörda som läggs på oss ute i landet. Vi befinner oss ofta på kontor som är utlokaliserade på grund av politiska beslut och som sådana får vi inte kosta, men vi ska producera. Så, när jag arbetar som chef har jag fler medarbetare att leda, samtidigt som jag har obefintligt administrativt stöd runt mig, allt ligger på mig. Så är det inte för kollegorna i Stockholm. När jag arbetat som projektledare har jag haft större uppgifter som ska lösas på färre projektdeltagare än kollegorna i Stockholm. Så har det varit på samtliga kontor på samtliga myndigheter som jag arbetat på, vilket gång på gång bekräftas av kollegorna i Stockholm. Jag vill påpeka det, eftersom jag gissar att mina erfarenheter väger lätt i kommentatorns ögon, men att ett gäng 08:or bekräftar det kanske kan betyda nått..

• ”Här hade de knappast ansett att ditt engagemang i FI är ”arbetsterapi”. Du hade blivit avstängt på en gång kan jag säga.” Nu vet ju inte jag vilken erfarenhet kommentatorn har av Försäkringskassan (mer än att jag vet att hen inte jobbat där), men själv har jag arbetat på Försäkringskassan på nationell nivå, så jag kan med säkerhet säga att det här är helt fel. För det första så heter det ”arbetsträning”, och här i norr har det varit OK att jag upprätthållit min förmåga att prestera med hjälp av Fi eftersom min arbetsgivare inte kunnat tillhandahålla lämplig arbetsträning, och det inte heller gått att ordna på annat håll. Ingen kräver alltså att jag ska arbeta med Fi, men de tycker det är bra att jag gör det eftersom det underlättar min återgång till arbetet. Om jag bott i Stockholm hade jag definitivt kunnat arbetsträna med Fi, eftersom det är en av de få orter i Sverige där Fi har ett kontor med anställda medarbetare, vilket är ett krav för att arbetsträning ska kunna genomföras. Där hade jag alltså inte behövt gå sysslolös i väntan på att min arbetsgivare kunnat ordna en arbetsplats och uppgifter åt mig, där hade jag direkt kunnat genomföra min arbetsträning på Fi kontor. Jag hade definitivt inte blivit ”avstängd”. Eller utförsäkrad som det egentligen heter.

Framförallt gjorde den här kommentaren mig så otroligt tacksam. I höst ska jag hålla en studiecirkel där bland annat härskartekniker ska ingå, och här får jag ett praktexempel på hur en till synes vänlig och omtänksam kommentar kan byggas upp enbart med hjälp av härskartekniker. Här finns skuldbeläggning, förminskande, dubbelbestraffning och förlöjligande i en enda härlig röra, den blir perfekt att ha som utbildningsunderlag!

Sen den andra, motsatta effekten:

Någon delade mitt inlägg med en av komikerna som håller i podden ”Alla mina kamrater”, Martin Sonneby. Han i sin tur uppskattade den så pass att han retweetade den till sina 17 000 följare med texten ”Väl rutet (och titta i kommentatorsfältet för fler skatfans)”. För i mitt kommentatorsfält var ni flera som förstod vad jag skrev om och höll med, både om föraktet mot lands-och glesbygd från staden, och om skatan, tack för det!

Men inte nog med det, Martin Sonneby gjorde dessutom screenshots, både på min text om skatan och av några av era kommentarer! Vi fick vår 15 minuter i strålkastarljuset! Heja er, heja oss och heja skatan!

Det gjorde att min besöksstatistik boomade i taket, det är alltid kul! Arga tanter är inte vana vid att få många besök, kaffet och kakorna tog slut rätt snabbt, men vi kunde ju alltid glädjas åt att skatan är nationalfågel (för mig och många fler)!