Spontan människoskapelse och Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa och inte läsa, Den förlorade symbolen

Tema Fredag är spontan och Fredagstema är människoskapelse:

Min dörrkrans av lönnlöv var en helt spontan skapelse när jag såg alla fina lönnlöv som trillade från grannens träd. Den håller sig fortfarande fin, så det var vär utnyttjad tid att samla in dem och skapa en krans av dem!

Andras spontana bilder kan du se HÄR!

Andras bilder på människoskapelser kan du se HÄR!

”Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa” är rubriken från Onekligen i dag och det kopplar jag till Lyrans tematrio den här veckan:

”Berätta om en bok (facklitteratur eller fiktion) som du minns för dess fantastiska naturskildringar!”

En utmanande trio för mig, som så ofta slarvläser långa miljöbeskrivningar och tycker att de saktar ner händelseförloppet i böcker. Jag tänker att om jag då ändå minns naturskildringarna i en bok så är det för att de haft något extra. Så mina förslag blir de här:

1. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Beskrivningen av det land som palestinierna får lämna och av flyktinglägret har bitit sig fast hos mig, så den här boken rekommenderar jag gärna, både för naturen och för den bild boken ger av den till synes olösliga konflikten Israel/Palestina.

2. Den långa Flykten av Richard Adams. Länge sedan jag läste den här, men jag får känsla av skogar, fält och stjärnklara nätter när jag tänker på den. Ofattbart att en bok om ett gäng kaniner på flykt kan bli en så bra bok, men det är ändå så jag minns den! Den blev även film, med fantastisk låten ”Bright eyes” med Art Garfunkel, vill jag minnas, men rätta mig gärna om jag har fel!

3. Solstorm av Åsa Larsson. Egentligen alla hennes böcker om Rebecka Martinsson, som alla utspelar sig I Norrbotten, ofta vinter, gärna fjällvärld. Det är inte mina hemtrakter, men väldigt mycket är lika i den natur hon skriver om och den jag är uppvuxen med, och det är så härligt att få känna igen sig på det sättet i en bok. Det händer tyvärr allt för sällan…

Andras trissar kan du läsa om HÄR!

Dags att recensera

Den förlorade symbolen av Dan Brown

Den här är en av mina hyllvärmare och mitt val för november i Mias spänningsutmaning. Jag läste en gång i tiden ”Da Vinci-koden”, och kunde visserligen, feminist och ateist som jag är, uppskatta upplösningen ur de perspektiven MEN de uppvägde inte gubbigheten och dumheten jag upplevde när jag läste. Gubbigheten i att alla kvinnor, oavsett deras roll i historien, alltid i detalj beskrevs utifrån sitt utseende, medan för män räckte det att beskriva vad de jobbade med eller var kunniga inom. Så, manliga professorer var just det, professor, medan de kvinnliga motsvarigheterna dessutom hade långa ben stora bröst och svallande hår. Dumheten låg i att jag som läsare ibland långt före professorn i symbolhistoria hade förstått koden. Kanske för att författaren med flit vill att jag ska få känna mig smart, men för min del blev det misslyckat, jag tyckte snarare att professorn var otroligt okunnig inom sitt eget område….

I samma veva hade mannen köpt ”Änglar och demoner” så jag tänkte att den kanske skulle vara bättre, att författaren bara misslyckats med den första jag läste. Men, nej, den gjorde mig bara mer irriterad. I samma veva diskuterade jag böckerna med svärmor, som älskade dem. Hon kunde inte gå med på att jag inte skulle gilla dem, så hon gav mig den här i present…. Är det nån mer som råkar ut för det? Att släkt, vänner och bekanta på nått sätt genom tvång ska få en att gilla samma böcker som dem? det är dömt att misslyckas…. Har jag inte gillat de två första, inte ens lite grann, så lär jag knappas gilla den tredje, så den här har blivit liggande länge.

Men nu är den läst och vad tycker jag? Ja, gubbigheten är kvar, fast något nedtonad. Kvinnorna är inte lika ungdomliga och utsökt vackra, däremot är det så att de enda fyra kvinnor som är med i hela boken väldigt ofta beskrivs med sitt utseende, medan den oändliga mängd män som är med väldigt sällan kommenteras via sitt utseende. Jag gjorde en överslagsräkning och fick det till att kvinnornas utseende beskrivs tre gånger så ofta som männens, trots att det alltså är betydligt färre kvinnor med i berättelsen…

Återigen är professorn kanske inte så smart som författaren påstår, men det är ändå tillräckligt komplicerat för att jag inte ska bli irriterad på det.

Nej, det som irriterar mig allra mest den här gången är den oförblommerade hyllningen till frimurarna! Tidigare böcker har varit rätt kritisk mot olika ordenssällskap, och i den här boken är åtminstone huvudkaraktären, Professor Langdon, initialt kritisk, men ohh så det ändras under bokens gång. Så pass att det nästan känns som att frimurarna beställt den som en form av avancerad reklambroschyr. Jag är extremt skeptisk till alla slutna sällskap, särskilt de som ser sig själv över alla som inte är med i sällskapet, så det här retade mig lite i boken, men när de sista nästan 100 sidorna enbart är en hyllning till det frimurarna skapat då blev det snarare ett hat än en irritation. Läs INTE den här, det är mitt tips!

Hyllvärmare, ja.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, ja.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, nej.
Tre på tre, nej.