Barn / Egoboost! / Feminism / Fotoutmaning / Frejigt / Jobb

Magisk och komplimangers vara eller inte vara

Idag är det Tisdagstema där temat är: Magiskt.

Jag har en trött dag, med upphackad sömn, så jag tar det magiska som finns närmst mig, nämligen jag själv… Och en del av min magi ligger i de här:

IMGP8048Mina kristaller… Som jag alltid bär med mig, och även använder emellanåt (på bilden finns även min salvia som jag bränner för att jaga bort dåliga energier, den brukar jag dock inte bära med mig, fast jag borde kanske gjort en rening på mitt förra jobb…).

Jag ser stenarna mest som ett sätt att fokusera positivt tänkande, och en gång var det flera okända som kom fram till mig och tackade när vårt plan landade trots tjock dimma, när många andra plan vände. De hade sett mig sitta och fokusera på piloterna med hjälp av mina stenar, och även om jag kanske inte tror att stenarna är så kraftfulla var det flera av de manliga affärsmännen som ändå verkade tro det – eller så ville de bara hålla sig väl med häxan…

Egentligen har jag stenarna mest för att både de och deras lilla sidenhem är så vackra. I den fina gröna glittrande börsen trängs Bergskristall, Fluorit, Ametist, Falköga, Turitella-agat, Malakit, Kattöga, Sodalit, Onyx, Turmalinkvarts och Oxöga, mina magiska stenar, som renas i salt och laddas av fullmåne!

Andras magiska bilder kan du se HÄR!

IMGP1179

Efter att jag skrivit om att vara osynlig fick jag några kommentarer som påminde mig om en krönika av Lady Dahmer

Hon skriver bland annat:

Komplimanger är förtryck, brukar jag tänka och jag vet att det låter kontroversiellt. För det är väl snällt att säga snälla saker till varandra? Och visst är det kul att få komplimanger, det får oss att må bra och det muntrar upp. I alla fall för stunden. Men vad händer i det långa loppet?

Vi lever i en kultur där kvinnor regelbundet objektifieras. I vardagen, på TV, i tidningarna, i reklam och annonser. Det är ett omfattande samhällsproblem. Att konstant objektifieras lär oss till slut att objektifiera oss själva.”

När jag skrev om osynlighet var det några av er som ville tala om för mig att jag visst var snygg, vilket är helt OK, det är så vi lär oss att vi ska göra. Om någon klagar på sitt hår, sin hud, sina kläder, så svarar vi automatiskt att, nej då, så är det inte, du passar så bra i det där och du är så fin. För att vi vill vara snälla. Frågan är om vi egentligen ÄR så snälla när vi gör det?

Jag tror att väldigt många kvinnor känner igen sig i det ovanstående. Att vi själva förminskar vårt utseende och att andra bekräftar oss. Vi analyserar det inte, vi snarare förväntar oss det. Och vi reagerar nästan tvärtom när vi få en komplimang utan att ha sagt något själva först. Vi säger, asch, den här gamla blåsan, nja, jag är inte alldeles nöjd med frisyren, och så vidare. För på samma sätt som vi vill ha bekräftelse så vill vi inte framhäva oss själva, det är inte enligt normen.

Jag såg det här mönstret hos mig själv för ganska många år sedan och bestämde då att för det första sluta förminska mig själv när någon gav mig en utseendekomplimang. Jag säger bara tack, helt enkelt. Det andra jag började göra var att inte slentrianmässigt ge andra komplimanger för utseende. Istället försöker jag lyfta fram annat hos personer i min omgivning, som att de gjort ett bra uttalande, eller hanterat en situation på ett bra sätt. Komplimanger som mer har med vem de är att göra än hur de ser ut. Till både män och kvinnor.

Jag tror det var Magnus Uggla som var med i TV-programmet ”Så ska det låta” och sa till Sylvia Wrethammar att hon varit hans runkobjekt när han var ung. Blääää, jag skulle bli så äcklad, men i patriarkatet är det att se som en komplimang. Kanske inte den bästa komplimangen, men ändå, en komplimang som bekräftar dig som ”knullbar”, som jag skrev i inlägget om osynlighet. Jag minns även killen som kom fram till mig i en bar och ville ta av mina glasögon eftersom han ”anade att det fanns en snygg kvinna där bakom”. Men vad fan??? Ska det vara en komplimang? Han blev så utskälld av mig och två väninnor att jag tror han gick hem…

Komplimanger förminskar mig, de reducerar mig till att vara ytan, mitt utseende. Precis som jag inte är mitt kön är jag inte heller min yta. Jag tänker på kommentaren jag fick efter mitt förra inlägg, om att kommentatorn inte behövde sminka sig med sminkfärger för att synas, utan syntes ändå. Men det jag skrev i mitt inlägg var ju att det som var skönt med att vara osynlig var att jag kunde sminka mig med chockfärger utan att synas.

För ibland vill jag ha mycket färg, det gör mig glad. Men jag gjorde det sällan innan jag var osynlig för jag kände mig så förminskad av att de jag mötte hade mer fokus på min ögonskugga eller mitt läppstift än på mig. Jag sminkar mig alltså inte för att andra ska se mig i det fallet, jag sminkar mig för att jag blir glad av färg. Nu som osynlig kan jag leva ut det, det är härligt! Jag kan ha glittergrön skugga och illrosa läppar en dag och inget smink alls nästa dag, utan att mötas med förvånade miner (eller bli kallad för hora, vilket hände) när jag är sminkad, eller få höra bekymrade frågor om jag är trött när jag är osminkad…

Det stora problemet jag ser med komplimanger är dock inte i privatlivet eller på fritiden, även om det är problematiskt i sig, det stora problemet, enligt mig, är i yrkeslivet. Där kan komplimanger på ett skenbart vänligt sätt användas för att förminska någon, något som i allra största grad händer för oss kvinnor. Som en tidigare chef som alltid började tala om hur snygg jag var, när jag var mer intresserad av vad han ansåg om det jobb jag utförde. Eller kunden, som först står och minglar och berättar om hur mycket han jobbat med att få kvinnor att få ta plats och utvecklas, och sen, när mötet, SOM JAG ANSVARAR FÖR, ska börja så ler han vänligt mot mig och säger ”Åhh, så kul att du oxå ska vara med, så vi får nått snyggt att vila ögonen på!” I det läget måste jag ju bita ihop, det var en miljonaffär och jag skulle få sån skit från min chef om jag förstörde den. Kunden kanske visste precis vad han gjorde, ett sätt att via en till synes trevlig (grr, inte det minsta trevlig) komplimang få mig ur balans för att själv hamna i ett bättre förhandlingsläge.

Hela mitt liv känns fyllt av män som på olika sätt inkräktat på mina gränser, där jag ibland kunnat freda mig, ibland bara bitit i hop. I patriarkatet skolas vi in i vikten att vara trevlig och inte såra någon, och det gäller främst oss kvinnor. Det ligger på vårt ansvar att se till att stämningen är god och alla är glada. Alltså biter vi ihop fast vi borde skrika rakt ut när män tar sig friheter med oss. Både psykiskt (med hjälp av oönskade komplimanger) och fysiskt. Och steget från det psykiska till det fysiska behöver inte alls vara långt. det börjar med en komplimang om håret, sen ska håret kännas på, eller om kläderna och sen ska tyget närstuderas…

Som den chef, som på personalfester alltid blev full och brukade stryka mig över håret och upprepa mitt namn gång på gång, utan att någonsin få ur sig nått annat. Stryka över håret med en lätt torrfnasig hand där mitt hår fastnade så att det småluggades hela tiden… Den enda lösningen på det var att jag gick därifrån och alltså inte kunde umgås och nätverka med andra kollegor…

Eller den villalarmsförsäljare som ringde på när jag var ensam hemma och som arrogant käftade emot och menade att jag var inkonsekvent när jag bara ville stänga dörren, och inte ta in en främmande man i mitt hus klockan åtta på kvällen…

Eller den fyllskallen som var en decimeter kortare än mig och bjöd upp till dans för att sen borra ner sin näsa mellan mina bröst och som envist följde efter mig resten av kvällen för att skälla på mig för att jag lämnade honom mitt på dansgolvet…

Fan, min man kan inte minnas ett enda tillfälle när hans önskan om att få vara i fred inte respekteras, min önskan respekteras bara om en man kommer och för min talan, DET GÖR MIG SÅ FÖRBANNAD! Men nu är jag osynlig så nu är det lättare!

Det finns de som hävdar att det här är ett generationsproblem, att det inte finns i de yngre generationerna. Min dotter är 14 och har redan råkat ut för män som inkräktar på hennes personliga space, så det är bullshit att det skulle ha blivit bättre. Häromdagen var det till exempel en kille som är ett antal år äldre än henne och som vet hur gammal hon är som berättade att han drömt en sexdröm om henne. Hon blev oerhört illa berörd, men visste inte hur hon skulle reagera, eftersom hon, trots att hon är vasstungad feminist, ändå lärt sig en inte får skapa dålig stämning. Tack och lov har hon förtroende nog för både mig och sin pappa så hon pratar med oss och vi kan stötta henne, tänk alla ungdomar som inte har den relationen till sina föräldrar? Min uppfattning är snarare att det i skolan blivit oerhört mycket sämre än när jag var ung. Allt blir råare och mer sexualiserat allt längre ner i åldrarna, det är en skrämmande utveckling.

Men skulle inte världen bli så mycket tristare om vi inte får vara snälla mot varandra och säga snälla saker? Jo, det vore en skrämmande utveckling, men vi behöver väl inte alltid förfalla till att prata om utseende? Utseendehetsen i samhället är helt galen, vi utsätts för den hela tiden, i tidningar, på reklamskyltar, på internet, på bio, på TV. Visst vore det trevligt om vi lät bli den när vi pratade med varandra? Det finns ju så mycket annat vi kan ge varandra komplimanger för! Som handlar om de vi är istället för hur vi ser ut! Jag blir så mycket gladare när någon säger att jag skrivit något roligt, intressant eller tankeväckande än när någon säger att jag är snygg.

Jag skrev här ovan att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att helt enkelt bara säga tack när jag får en komplimang för utseendet. Jag har faktiskt gått ett steg längre än så. Jag är långt ifrån någon modellvacker kvinna, jag bär betydligt fler kilon än vad som egentligen är OK, jag är bleksiktig, har tunt stripigt hår, rödsprängda blekblå ögon, snipig mun, lika mycket mage som byst, kraftiga ben och armar, knubbiga fingrar, fräknig, blek eller rödbränd hy. Mina ögon är mandelformade med kraftiga motveck som gör att mina ögonlock hänger ner och förtar mandelformen, och jag har relativt höga kindknotor. Allt som allt egentligen rätt alldaglig.

Men, precis som jag skrev i inlägget om osynlighet, jag har bestämt mig för att jag är snygg. Jag har ett utseende som passar mig och som jag trivs med. Sen behöver jag inte bekymra mig mer om det. När jag därför insåg att det inte räckte för mig att bara tacka för komplimanger, de fortsatte ändå komma, så la jag till ett enkelt ”jag vet” efter mitt tack… Det har starkt reducerat de antal komplimanger jag fått om mitt utseende, och jag tycker det är så skönt! För det har även lett till att jag får mer komplimanger för det jag gör, och den jag är, vilket gör mig så mycket gladare.

Till er som ville tala om att ni tyckte jag fortfarande var snygg, var inte orolig, jag är inte arg, jag vet att det är så här världen är, och från djupet av mitt hjärta svarar jag ”Tack, jag vet!”

Och till er som kommenterar så här (och ni är enormt många fler än jag kan ta upp här, det här är bara exempel!):

väldigt kreativt att skapa egna cirklar i vattnet också :)”

”Jag blev lite förälskad i din recension! Den var så vackert skriven att själva recensionen blev läsvärd! Skickligt!”

Så fantastiskt bra du skriver om feminism och de patriarkala värderingarna!

”Väldigt välskrivet och bra inlägg!

 Tack till er som tar er tid att läsa mina långa inlägg och dessutom hitta saker i dem som går att ge mig komplimanger för, det här är helt underbart att läsa, stort tack!

IMGP1151

Annonser

40 thoughts on “Magisk och komplimangers vara eller inte vara

  1. Nej förminska sig själv det skall man inte. Man är friskt och strålande vacker så det så. Jag kan problematiken för jag har jobbat inom kvinnojoursrörelsen sedan 90 talet, men nu är det dags att lämna över till de yngre. Man skall veta när det är dags att sluta. Men man skall inte dra det in absurdum det här att alla kvinnor förminskar sig.Jag har nog umgåtts med ”fel sorters kvinnor” för de jag har haft i min omgivning bortsett från de joursökande då har haft mycket god självkänsla. Nu vet jag inte hur du ser ut men hade jag sett ett foto på dig hade jag bedömt det efter mitt tycke. Jag säger inte till någon att en person har något snyggt på sig om jag inte tycker det. Jag är tyvärr rak och det är inte populärt men jag anser det är ärlighet. Nu får jag ifs tänka mig för ibland för såra en gammal människa det gör jag inte. Så lite får man allt se till situationen tycker jag. Dina stenar är jättefina och var rädd om dem. Det vet ingen om det är troll i dem.

  2. Jag tycker nog att det är mycket utseende och objektifiering i dag i skolan och hos de unga. Har hört av flera tjejer att de vill ha silikonläppar, bröst och ser upp till Kissie och många andra ”omopererade” unga flickor i media. De får ju så många intryck från mobiler, surfplattor och datorer och många är ofta ute i cyberrymden på rasterna och kikar runt.

    Hemskt att bara komma på tanken att berätta sin ”sexdröm” för en så ung flicka =( Håller med om att det finns så många patetiska komplimanger som män strör runt sig =/ I måndags vaknade jag 04:17 och kunde fasiken inte somna om, så veckan har fortsatt med tidiga sovkvällar men mer hyfsade ”sovmorgnar” 😉 kram

  3. Kan inte låta bli att fundera en extra gång – för det du skriver är verkligen värt att fundera över.. Och visst har du rätt!! Jag blir så mycket gladare för komplimanger som handlar om vem jag ÄR!! Det andra spelar liksom ingen roll alls. Därför försöker jag alltid ge komplimanger om egenskaper: ”vad kul att se dig idag – du lyser upp min morgon!” ”vad modig du var när du gjorde/sa/uttryckte dig så” ”vilket intressant sätt att tänka” etc… Och det vackraste någon någonsin sagt till mig är: ” du Monika, du är verkligen en sann socialdemokrat. Du lever verkligen som du lär” 🙂

    Kram på dig Freja!

  4. Jag tycker dina magiska stenar är jättehäftiga, väldigt fina är de också. Och angående ditt långa inlägg måste jag ändå ge dig en komplimang. Fan vad du kan uttrycka dig och bra dessutom.

  5. Grattis till att vara en magisk kvinna! Tänk att jag inte kom på samma idé…
    Men vi kvinnor är magiska, på många sätt…

  6. Du är en väldigt speciell kvinna Freja. Men komplimanger var ju inte bra heller läser jag här. Det är då verkligen inte lätt att kommentera ärligt och rakt fram (tycker jag iaf att jag är) hos dig;-)

    • Det är precis det jag tycker! Sen är det alltid enklare att säga något om utseendet, och det behöver inte vara fel, men om det skapar en utseendet hets eller används för att förminska, då slår jag bakut. Så mycket bättre att få en komplimang för något jag är, än hur jag ser ut!

  7. Ja du….blev lite orolig och var direkt tvungen att kolla om jag skrivit något om utseendet men det hade jag som tur är inte så mig är du nog inte så arg på! 😉 Men jag tänkte! Det var en fin bild och jag gillade ditt utseende så jag tänkte skriva något om det men det andra var mera viktigt och därför kom det ut!
    Det är lite svårt det där med komplimanger. Det verkar som att det är i princip bara utseendekomplimanger du ogillar. Själv, jag som varit synlig hela livet, skulle bli jätteglad om jag fick ett fin och äkta komplimang om mitt utseende! Jag har fått det en gång och det minns jag än fastän det var över 15 år sen så alla utseendekomplimanger är inte av ondo. Det är som med allt vad man är van vid. Jag har funderat på det där mycket faktiskt! Tänk om min mamma någon gång sagt att jag var söt och eller fin eller kanske rent av vacker! Hade jag då tyckt om mig själv mer och vågat visa mig mera för vem jag egentligen var? Det ledde till att jag har aldrig haft ett utseende. Jag har varit…rolig, dryg, kaxig, talangfull osv men aldrig sedd som tjej och det har skadat mig! Det har gjort att jag har varit väldigt noga med att berätta för mina brorsdöttrar att de är vackra, precis som de är! Det är viktigt för mig att de ska vara stolta över sig själva och även sitt utseende. De ska inte göra det till allt men de ska heller inte gömma sig bakom en mask och inte blomma ut!

    Att ta emot komplimanger. Ja det är en ju en helt annat sak och något som är mycket svårt. Jag har fått massor med fantastiska komplimanger om min sång och röst och där visste jag att jag var bra så det var lätt att tacka och ta emot! Jag lärde mig snabbt hur falskt det var att neka för det var bara för att få mera bekräftelse och det kändes så löjligt! Liksom att direkt svara till någon, du med. Som att direkt man får en komplimang, måste man motprestera och säga något trevligt tillbaka. Det slutade jag med när jag var typ 15. Jag har alltid varit bra på att ge komplimanger. Om allt! Och jag har aldrig tänkt att någon skulle ta illa upp av en vänligt menad komplimang. För jag säger aldrig något om jag inte verkligen tycker det! Jag säger aldrig till någon som är nyklippt att vad fint! bara för att det är nygjort! Jag säger det om jag tycker det men inte annars!

    Jag avskyr utseendefixeringen i samhället och jag håller med dig om att det är så ótroligt mycket mera både råare och sexuellt långt längre ner i åldrarna och det är riktigt hemskt! Det finns inga oskyldiga barn längre för barnen får inte vara barn särskilt länge i vårt samhälle och det är tragiskt!

    Jag ser att Kasjaliskasblogg skriver att kan vi inte ge varandra komplimanger för inre egenskaper i stället och visst kan vi det! Men på datorn är det inte lätt att se så mycket inre egenskaper så det kan vara svårt! Jag tycker att man ska ge komplimanger, oavsett för vad, men de ska vara genuina. Från hjärtat! Inte några klyschor för att ha något att säga som låter bra! Eller för att följa konventionen att alltid vara gullig och trevlig som tjej!

    Intressant inlägg, liksom osynlighetsinlägget. Även här har jag fått lära känna dig mera och jag gillar det! För även om du ser bra ut är det för dina inre egenskaper jag gillar dig och vill veta mer! 🙂

    • Så mycket viktigt som du skriver här! Jag vill börja med att säga att jag absolut inte blir arg för ärligt menade komplimanger om mitt utseende. Jag blir bara så mycket gladare av komplimanger om vem jag är än hur jag ser ut. Jag ser ju ut som jag gör, det kan jag inte göra så mycket åt, men mina egenskaper kan jag odla och förstärka och försöka utveckla och då är det kul att höra att jag lyckats! De flesta komplimanger om utseende ges ju av vänlighet och är ärligt menat, de kan jag inte bli arg på, men de som stärker utseendehetsen eller de som ges för att förminska någon, de blir jag otroligt arg på. Jag märker ganska snabbt när någon använder mitt utseende för att de vill ha något av mig, och det är främst då jag snoppar av med ett ”Tack, jag vet!”, för att jag blir så irriterad. På mitt förra jobb hade vi en webbavdelning och de hade skaffat en ny kamera som skulle testas. Uppenbarligen på mig och min kollega som satt i ett brådskande möte. Jag sket i kameran och fokuserade på mötet men min kollega tappade fokus helt för att istället le och posera på bilderna. Så jag sa i från, bad dem gå därifrån för att vi inte hade tid. Då kom argumentet ”Men det är OK, du blir snygg på bilderna”. Sånt gör mig arg. Som att jag skulle anse att mitt arbete var av mindre vikt så länge som jag blir bra på bild… Det är den typen av utseendekomplimanger jag mest är irriterad på. Vid det tillfället var det perfekt att svara ”Ja, jag vet, jag blir bra på bild, kan ni gå härifrån nu?”.

  8. Jag har undrat, varför svenska kvinnor har så svårt för att glatt acceptera
    komplimanger. Som du skrev om klänningar som blir ”gamla trasan” t.ex.
    Är det nån som gillar vad jag har på mej säjer jag helt enkelt och rättframt:
    ”Thank you ! I´m glad you like it. I like it a lot.” Osv, osv, osv.

  9. Vilken spännande ”häxa” du är! Kristaller och allt. Det där är jag helt okunnig om. Intressant läsning för övrigt. Jag har kommit så långt med mig själv (genom ålder och klokhet 😉 ) att jag klär mig så att jag tycker jag är fin och så får andra tycka vad de vill. Fast i grund och botten har jag dåligt självförtroende, så om nån tittar på mig så är det nåt som är fel, om nåt tutar i trafiken så är det åt mig de tutar för att jag gjort nåt dumt osv. Jag älskar att ”gömma mig” bakom mina solglasögon 🙂 Komplimanger har jag nog lite svårt att ta, blir lite generad och säger ”tack”. Sen måste jag bara kommentera lite det du skrev om din dotter. Det är verkligen hemskt som det har blivit i dag mot unga tjejer. Nog var vi utsatta förr också, men det fanns ju inte så många ”kanaler” att utsättas för. Facebook och allt vad det heter. Skönt att hon kan prata om det! /Anette

  10. Vackra stenar. Du känner trygghet i stenarna och det är jättebra! Själv känner jag trygghet i biblar, tavlor med religöst budskap..Fast jag inte ens känner mig troende..Men det känns som om de för tur med sig, på nått sätt,som om någon/något vakar över oss, nån högre makt..Skulle ALDRIG våga kasta en tex bibel, då skulle det gå åt helvete för oss DIREKT!!..

  11. Härlig kristallpåse. Har en kristall hängande ovanför min säng. Fick den av en bloggvän som inte längre bloggar…. Saknar henne och funderar ofta på vart hon tog vägen och vad som hände….

  12. Bra skrivet som alltid! Även om jag tycker att du ser bra ut uppskattar jag dina texter mer, du formulerar feminismen på ett sätt som talar direkt till mig. Fina stenar, har tänkt skaffa mig iaf en kristall.=)

  13. Ett bra inlägg o som du nämner så är man snäll då man ger komplimanger som egentligen inte är ärliga?? jag gör det aldrig …då är jag hellre tyst! jag vet hur jag ser ut & jag klär mig i det jag gillar oavsett vad andra tycker, det rör mig inte i ryggen faktiskt ….ja stenarna är vackra själv har jag ett öga som håller svartsjuka borta ( tror jag) som hänger på ytterdörren, vi tror alla på vad som känns bra o vissa inte på något skönt med att kunna bestämma själv 🙂 önskar dig en skön dag kramen

  14. Vad lustigt att du skrev om komplimanger just igår, för det gjorde jag också, dessutom med nästan exakt samma rubrik 🙂 Jätteintressant att läsa din vinkling av frågan. Jag blir också mycket gladare av komplimanger om hur jag är (eller i alla fall hur jag uppfattas) särskilt när någon lyfter fram något som jag själv ser som värdefullt.

    • Då ska jag genast börja ge dig komplimanger! Men inte för ditt utseende, utan för den du är! Du driver en fantastisk blogg som alltid är kul att gå in och läsa!

  15. Dina stenar är vackra. Tyvärr så tror jag inte att det finns magi i dom, mer än att det vackra gör mig glad. Jag tycker om att få komplimanger – om dom är berättigade- och visar då att jag blir glad med ett stort tack! Jag växer av det!

  16. Som vanligt väldigt kul när du skriver analyserande inlägg, ett intressant och läsvärt inlägg. Det där med komplimanger är svårt och något jag inte har tänkt på så mycket innan Lady Damer tog upp diskussionen. Åtminstone inte mer än den förminskande delen när jag försöker undvika att säga äsch utan säger för det mesta bara tack. även om jag till nära vänner kan säga något i stil med ”jag vet” ;););)

    Kramar

  17. Ping: Omtumlande ostrukturerad onsdag… | Freja funderar

  18. Ahhh. Det är ett sånt svårt ämne, ett sånt stort ämne att jag inte vet var jag ska börja… eller tycka. Jag är ambivalent och väldigt mycket ”å ena sidan å andra sidan.”
    Utseendefixeringen har varit i alla tider, överallt och alltid även om idealen växlat.
    Jag är inte säker på att vi som samhälle KAN komma bort från det.
    Jag blir glad över komplimanger, alla typer av komplimanger som känns äkta.
    De flesta blir ju det. Det är ett enkelt sätt att förgylla någons dag.
    Jag är medveten om att det är ett delvis inlärt beteende, jag jobbar på min bekräftelsetörst med varierad framgång.
    Visst känner jag igen mej i det där med att som kvinna vara vän å tacksam även om jag blivit bättre på det. Bättre på att sätta gränser och säga ifrån, ffa mot främlingar.
    Men när kompisars män lite kärleksfullt klämmer mej om baken då vi säger hej då efter en kväll med alkohol så lirkar jag mej bara ur och fnissar lite. Jag ställer inte till nån scen precis.
    Som flicka trodde jag mej inte ha rätt att sätta några gränser, jag var allmän egendom och allt var mitt fel… för jag hade fnissat/ följt med/ pussats eller vad det nu var.
    Jag kan fortf känna ett sånt… äckel gentemot mej själv trots att jag bara var ett barn och varför hade ingen lärt mej mitt eget värde?
    Att ge komplimanger för egenskaper… Tja, bättre kanske men även det matar ju i så fall bekräftelsetorsken eller hur?
    Jag känner förväntningar från andra att säga ifrån, föra gruppens talan, ta striden osv för det är sånt som jag ”är bra på” och får beröm för.

    Knixig fråga för trots att jag argumenterar emot dej så håller jag väsentligen med om det du skriver och se upp för här kommer en komplimang… Du är en särdeles intelligent och spännande kvinna och finns på min topp 10 över människor som jag skulle vilja träffa irl. På topp 5 oxå faktiskt.
    Kram

    • Du har så rätt i det du skriver, och egentligen tror jag att de bara är vissa sosrters utseendekomplimanger jag mår dåligt av. de som spär på utseendehetsen (de som kommer med något litet ”men”, ”tänk om”) och de som har en baktanke! Jag skrev ett ecxempel i en svarskommentar en bit upp du kan kolla om du vill. De ärliga kan en ju inte bli irriterad på. vad gäller bekräftelse så tycker jag det är sunt att vilja ha och få lite bekräftelse nu och då, det behöver vi alla. Uppmuntran och bekräftelse, få veta att vi gör saker rätt och är på rätt väg. Då blir den sorts komplimanger jag efterfrågar viktiga, de ger mig positiv feed back. Komplimanger om mitt utseende känns mer som att de ger mig krav… ”Ohh, så i dag när jag var sminkad och hade fixat håret, då tycker de att jag är snygg, men de dagar jag inte orkar det säger de inget, bäst jag går upp tidigare i morgon då…”

  19. Det är alldeles tidigt på morgonen och varken Issadissa eller ”den andra” är riktigt pigga, så det blir ingen lång kommentar.
    Men tack för läsningen! Nu är jag (och de andra) helt hooked på dina inlägg.
    Nu måste jag springa till morgonbåten!

  20. Ping: Marktriss och Julkalender! | Freja funderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s