Kattoro och Få det gjort!

Hmm, jag är disträ och förvirrad på en och samma gång, ingen bra kombination alls… Vanligtvis på lördagar så kan jag förlita mig på Veckans fönster och Ordlös lördag. Men det fins inget fönstertema den här vecka och när jag försöker gå in på Ordlös lördag får jag veta att ”You are banned!”. Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska blogga om…

Att jag är disträ beror på att vår fina burma ligger inlagd för intensivvård hos veterinär. Vi har sett att han blivit väldigt slö under den här värmeperioden och hade en veterinärtid bokad nästa vecka, men vi tyckte det blivit så pass mycket värre att vi ändå åkte in idag. Det verkar som att hans diabetes kommit tillbaka med full kraft och att det påverkat hans njurar. Prognosen är INTE god, men det finns en chans att en intensivkur på två-tre dagar kan få det att vända.

Vissa skulle kanske tycka att vi är galna som kostar på en nästan 18 år gammal katt den kuren, men eftersom han för övrigt är i bra kondition tycker vi att han förtjänar den lilla chans som finns. Han behöver inte utsättas för narkos eller operation, utan det är vätska och medicin som han får under veterinärs uppsikt. Om de ringer och säger att det inte funkar, då kommer vi att låta avliva honom, men jag använder mig av alla positiva tankar jag kan samla in för att försöka ge honom en chans. Så om ni har några tankar att skicka till honom tar jag tacksamt emot dem!

Så nu går hela familjen på tå här hemma och hoppas att veterinären INTE ska ringa. Om de ringer i kväll/natt så är det för att kuren inte fungerar, om de ringer i morgon så ingår det i den normala kontakten med djurägare som har djur inlagda… Då kan det vara att det gått bra, är oförändrat eller att det inte funkar, men då finns ändå chansen att det är ett positivt besked. Ringer de innan dess så är det dags för oss att åka dit och ta farväl, så det är dämpad stämning här just nu…

Tur vi har de här två som kan trösta oss…

Håll gärna en tass, eller två, för vår burma!

Recension

Få det gjort! Svart bälte i vardagseffektivitet av David Allen

Ytterligare en av dessa självhjälpsböcker, den här fick vi av arbetsgivaren under en av alla dessa kampanjer för att ”jobba smartare”… Ni kan ju fundera ett tag på vad jag tycker om det uttrycket…

Innan jag läste den var jag dels nyfiken på om jag skulle lära mig nått nytt, dels om jag skulle tro på att det var möjligt att leva som boken beskriver.

Efter att jag läst den är jag lite splittrad… Jag gillar det författaren konstaterar i inledningen, att den arbetsbörda de flesta av oss har i dag är större än vad arbetstiden räcker till, och ändå förväntas vi lösa den. Fast redan i inledningen inser jag att den här boken främst vänder sig den som i princip kan planera sin tid själv, och det är det inte många av oss som kan. Trots att jag arbetat i ledande befattningar på olika sätt under en stor del av mitt yrkesliv, så har jag aldrig haft en situation där ja helt kan avskärma mig från andra på tider som jag själv bestämmer. Så redan där blir jag fundersam på hur mycket nytta det går att få ut av den här boken.

Metoden marknadsförs på ett trovärdigt sätt, genom att konstatera att vi hela tiden håller en massa information i huvudet i onödan. Om vi kan förvara informationen någon annanstans så skulle hjärnan kunna koncentrera sig på det som är aktuellt just nu. Jag tror vi är många som känner igen oss i det. Men lösningen på det här, metoden som förespråkas, känns, i mina ögon, både bökig och tidskrävande. Eller vad sägs om en låda med 43 mappar för att hålla reda på de uppgifter du ska göra just idag? Jag har inte ens plats för en sån låda på min arbetsplats, jag sitter i kontorslandskap! Dessutom behöver du avvara tid varje dag för att sortera om bland mapparna och flytta papper…

Ett annat tips är att ta snabba beslut om vilken information som behövs var, och att det som går att göra på under två minuter gör du direkt. Det förslaget kan jag hålla med om, men det blir lite skrattretande när den typen av snabba uppgifter exemplifieras av att boka en hälsokontroll… på två minuter… inte där jag bor i alla fall… Jag har försökt få en läkartid för min eventuella ansträngningsastma i drygt två månader…

Först köa i telefon till Hälsocentralen för att få en telefontid med en sköterska, sen vika en dag åt att vänta på hennes samtal, så att hon kan bedöma att jag bör prata med en läkare, som ska ringa mig om två veckor. När läkaren ringer håller han med om att jag behöver undersökas, men det finns bara akuttider under sommaren och jag är inte akut. När det går att ta emot andra ej akuta, som mig, så är han inte kvar, eftersom han bara är extra över sommaren, och det går inte att boka andra läkare så långt i förväg, så jag får ringa igen i augusti. Vilket jag gjort och fått vänta på att en sköterska ringer upp mig för att få veta att det fortfarande bara är akuttider som tas emot, kan jag ringa om två veckor kanske?… Så, två minuter får mig att skratta rätt hysteriskt… Men det är ju varken författarens eller bokens fel, det är de politiker som beslutar som ska skyllas!

Jag skulle inte kunna klara av att leva efter det system som presenteras här i boken, men samtidigt lever jag redan efter många av de saker som tas upp, bara inte så pedantiskt indelat i märkta mappar. Jag går igenom min mailbox några gånger per dag, däremellan får den vila, och när jag går igenom mailen sorterar jag dem direkt, slänger det oviktiga, spar den information jag kan behöva senare, lägger in i kalendern det som sker ett visst datum, skickar vidare när det är någon annan som behöver göra nått och åtgärdar det som går fort. Likaså gör jag med underlag till möten och annat. Ser till att jag vet var jag har det och läser in det strax före mötet.

Mina projekt av olika slag har jag koll på, jag vet precis hur långt de nått, vad som är gjort, vad som är kvar att göra, i vilken ordning saker behöver göras, vem som ska göra det, och vad som står på tur att göras. Både i jobb och privatliv. Vår husrenovering är en excelfil där alla rum och alla åtgärder finns med. Det går mannen och jag igenom några gånger per år, och prioriterar vad som behöver göras närmst. När jag nu engagerar mig politiskt har jag förstås en mapp på datorn där jag lägger in dokument och där jag antecknar vad jag redan gjort.

Jag kommer från en organiserad familj, så det här är rätt naturligt för mig, min mamma hade alltid planer för allt, med en B- och C-plan om nått oväntat skulle inträffa. Riktigt så långt har inte jag gått, men jag tycker att även det oförutsedda är mycket lättare att hantera om det finns en planerad struktur i botten. Då vet jag i alla fall vad det är vi avviker från, jag går inte bara i blindo…

Så, ett nja till den här boken. Jag tror att jag redan är så pass strukturerad som jag behöver, jag går inte och bär med mig saker i hjärnan i onödan, men jag har inte heller orken att bli så extremt strukturerad som den här författaren vill sälja in!

Och det här med att ”jobba smartare”… Som chef förväntar sig min arbetsgivare ofta att det här är vad jag ska lyckas med, få mina medarbetare att jobba smartare. Inget fel med det egentligen, om saker görs på ett omständligt sätt som kan förenklas så är det klart att vi ska göra det. Problemet är att det oftast inte handlar om det. det brukar handla om en otroligt slimmad organisation, där alla redan jobbar både smart och fort, men ändå inte räcker till. När arbetsgivaren ser att det inte hinns med så är den nödvändiga lösningen att anställa flera, men den lösningen är arbetsgivaren inte intresserad av, så då blir ordern istället ”Jobba smartare”. Till medarbetare som redan gör långt mer än du kan kräva av dem utifrån den lön de får. Jag tycker det är ett hån, det är vad jag tycker!

Så här påverkade den här boken de utmaningar jag genomför:

Hyllvärmare, ja.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, nej.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, nej.