Utsmyckad människoskapelse och Tacksamhetens bortglömda konst

En väldigt trött fredag, efter att ha besökt min terapeut och resten av dagen hållit min gamla burma sällskap för att ha koll hur han mår. Han far illa av värmen, så vi har en veterinärtid åt honom nästa vecka, och till dess försöker vi vara med honom och se till att han äter och dricker som han ska… Hoppas hösten kommer snart!

Fredagstema: Människoskapelser

Tema fredag: Utsmyckat

En cykel i Amsterdam, fotad på vår resa förra hösten. Det fanns människoskapade cyklar överallt i Amsterdam, men ingen lika utsmyckad som den här. Inslagen i presentpapper… Ett mastodontjobb, men jag tror inte pakethållaren fyller s in funktion längre…

Andra skapelser hittar du HÄR!

Andra utsmyckningar hittar du HÄR!

Recension

Tacksamhetens bortglömda konst av Alexander McCall Smith

Jag har läst massor av böcker av McCall Smith, alldeles för många skulle jag säga, men det här är den sista som stod bland mina hyllvärmare. Jag började att läsa hans böcker om Damernas Detektivbyrå (”Extra bekvämt på Safariklubben” recenseras HÄR) och älskade dem. De flesta läste jag innan jag börjat bokblogga så jag har inte så många recensioner. De är en helt annan typ av deckarhistorier än jag vanligtvis läser. De är oblodiga, odramatiska och reds ut i ett lugnt stilla resonerande tempo. Mma Ramotswe och Mma Makutsi påminner mig om de gamla tanterna hemma i byn, som sett och hört allt och tog allt med ro. Tids nog blir de en bra lösning på saker och ting…

Sen läste jag några böcker om Isabel Dalhousie (”Det behagliga med lördagar” recenseras HÄR), som den här boken handlar om. De skulle handla om filosofiska frågor, och jag gillar filosofi så jag tänkte jag skulle gilla Isabel. Det gjorde jag inte alls, i tidigare recensioner har jag till exempel skrivit:

”Jag har även läst hans böcker om filosofen Isabel Dalhouise, som även om de utspelar sig i nutid, mer liknar något på gränsen till Jane Austens tid…. Jag gillar filosofi, så jag kan ha överseende med det något gammaldags synsättet som finns i böckerna, Isabel känns modern och förlegad på en och samma gång…” ”Den har minimalt med filosofi i sig, de moraliska dilemman som Isabel sliter med behandlar mest om hennes yngre man faktiskt älskar henne eller ej… Mitt Livs Novell, minns någon den tidningen? Ungefär den litterära kvaliteten är det på den här boken…”

Men jag gav mig inte, helt dålig kan han ju inte vara som författare, eftersom jag ändå fortfarande gillar Damernas Detektivbyrå, så jag testade även böckerna om Scotland street 44 (”Livet på Scotland Street 44” HÄR, ”Espressoberättelser” HÄR och ”Kärlek på skotska” HÄR), som jag tyckte var riktigt dåliga! Så här skrev jag bland annat:

”Jag uppfattar den som gammaldags, konservativ och inte så lite gubbig, samt i princip humorbefriad. Allt som andas utveckling och förnyelse är av ondo, det känns som om det bara är de mest bakåtsträvande karaktärerna som författaren egentligen tycker om, de andra beskriver han på ett illvilligt och arrogant sätt.” ”Jag förbannar den dag jag tänkte det var en bra idé att även läsa något av det andra han givit ut. Livet på Scotland Street är gubbighetens högborg, där feminism och moderniteter är det fulaste som finns…” ”Gubbigt, pompöst, pratigt och alldeles, alldeles omodern, läs inte någon av böckerna om Scotland Street 44!”

Ja, jag vet att jag är knäpp, som fortsätter läsa en författare som jag blivit så arg på, men jag handlar på mig en hög med böcker, så alla om Isabel och Scotland Street fanns redan hemma när jag insåg att det här verkligen inte var böcker för mig. Och när det finns hemma då läser jag… Dessutom, om du läser recensionerna, så var jag ändå relativt positiv efter de första böckerna och villig att ge författaren och serien ytterligare chanser. men det är det slut med nu!

För i den här boken om Isabel Dalhouise fortsätter det på samma sätt. Fast Isabel är doktor i filosofi så framställs hon osäker och naiv, skör och vän, och otroligt snabb att döma andra, men sällan sig själv. Och McCall Smith excellerar i gubbighet, bland annat genom att inte kunna beskriva barn på ett trovärdigt sätt i sin bok, som att de inte har någon personlighet när de föds, den kommer först efter några år. Så skriver bara en person som inte varit i kontakt med spädbarn överhuvudtaget, och det trots att han har två döttrar…

Självklart låter han Isabel uttala sig nedlåtande om sig själv som kvinna, så att männen runt henne slipper göra det… För alla vet ju att kvinnor är lätt förvirrade även de som doktorerat i filosofi, men det får man ju inte säga längre om man är man (enligt McCall Smith) men däremot får ju kvinnor gå runt och tala nedvärderande om män hela tiden (återigen enligt McCall Smith)… Jag får en känsla av patriarkatets hand genom hela boken, men förklädd i en kvinna med utbildning och karriär, som ändå helst vill bli gift och vara med sitt barn…

Åhhh, jag vill ju så gärna fortsätta att läsa och tycka om Damernas Detektivbyrå, men när jag får den här känslan av författaren så förstörs böckerna för mig. Så här skrevs jag efter den senaste boken i serien jag läste:

”Det går inte att tycka illa om Mma Ramotswe och Mma Makutsi, jag vill vara där med dem och sitta i skuggan och dricka te. Men någonstans inom mig finns ändå en tagg. För i allt det lugna, förnuftiga och analyserande resonemanget finns en inte så liten dos av naivitet, ett typiskt västerländskt sätt att se på Afrika, och det lämnar en dålig bismak av läsandet. Tyvärr.”

Jag känner inte att en vit västerländsk man kan ge mig en adekvat beskrivning av svarta kvinnors liv i Botswana, och jag saknar min tidigare ”oskuldsfullhet”, nu kommer jag inte att kunna njuta av böckerna på samma sätt längre… Jag är oxå en vit västerlänning och jag känner mig lite smutsig av att så blåögt bara köpt hans version av deras värld, förlåt.

Så här påverkade den här boken de utmaningar jag genomför:

Hyllvärmare, ja.
Boktolva, nej.
Spänningsutmaningen, nej.
Kaosutmaningen, nej.
Bloggdala Bokcirkel, nej.