Möte, ljudböcker och Glasverandan

#blogg100 inlägg 73

I dag var jag på det avstämningsmöte som jag skulle på i fredag, men där tiden bytts utan att någon meddelat mig. En del av er ondgjorde sig över myndigheter, men jag vill inte att någon skugga ska falla på dem, eftersom det var Företagshälsovården som ansvarade för mötet och det var de som skulle meddelat mig…

Jag var ganska skärrad inför mötet för min sjukskrivning går ut på torsdag och jag är inte alls redo för det. Det var ändå kul att träffa min chef igen, jag har en fantastisk chef. Med på mötet var chefen, läkaren, terapeuten och Försäkringskassan. Jag fick berätta hur jag mådde (och grät förstås, jobbigt) och sen diskuterade vi hur vi skulle gå vidare.

Läkaren tyckte jag skulle arbetsträna från fredag, men stoppades av alla de andra. Försäkringskassan tyckte det lät bättre om jag blev sjukskriven till i höst för att så smått börja arbetsträna i oktober, kanske september. Fantastiskt! Så jag gick därifrån med mycket lättare hjärta. Och huvudvärk… Så efter att jag kom hem har jag mest sovit, bara det ett tecken på att jag inte är redo att börja jobba igen…

Dessutom ska jag ha tätare samtal men terapeuten, öka på dosen av Cipralex och så smått börja besöka mitt jobb några gånger i veckan. Typ, titta in i 45 sekunder för att lämna läkarintyget, eller kanske stanna för en kopp te… Jag har käkat dosen av medicin redan idag, så nu mår jag förstås illa igen… Det tar någon vecka att vänja in kroppen…

Jag kör Annikas bokbloggsjerka!

”Hur ställer du dig till ljudböcker och vilken är den bästa ljudboken som du har ”läst”?”

Jag har faktiskt bara testat ljudbok en enda gång, när jag skulle åka buss i sex timmar. I bil och buss klarar jag inte av att läsa böcker, jag blir åksjuk om jag inte antingen kollar på vägen hela tiden eller sitter och blundar. Det går inte att sitta och titta ner i en bok, så jag tänkte att en ljudbok skulle funka bra. Det gjorde det INTE.

Inte så att jag blev åksjuk, jag kunde lyssna och jag var väldigt fokuserad på uppläsningen, eftersom det inte fanns något annat att fokusera på. Men jag tappade bort mig i handlingen hela tiden, och glömde bort vem som var vem av karaktärerna, och fick hela tiden hoppa bakåt och lyssna om. Det tog låååång tid att komma igenom boken, och jag minns inte nått av de, inte ens vad det var för bok, för inget av den fastnade.

Jag har jobbat som lärare i många år och jag har läst pedagogik, och om lärstilar. Ett otal gånger har jag gjort olika test för att se vilken lärstil jag själv har och helt klart är att jag inte alls är auditiv utan nästan enbart visuell med ett inslag av taktil. Det vill säga, jag lär mig av att få läsa saker och att testa saker, men inte alls av att lyssna på att någon berättar för mig…

Där ligger nog en del av förklaringen för att ljudböcker inte funkar för mig, det jag hör försvinner ut ur huvudet samtidigt som det kommer in. Det jag läser fastnar på ett helt annat sätt. En annan anledning är nog att jag läser snabbt, och då koncentrerar jag mig på det jag läser, inget annat ryms i huvudet. Att lyssna på någon annan som läser blir väldigt mycket långsammare.

Så även fast jag satt på en buss som körde på en landsväg genom en skog och jag inte hade nått annat att koncentrera mig på än ljudboken så tappade jag hela tiden fokus. Min hjärna hittade egna små spår att följa och funderingar att utreda och berättarrösten försvann i brus, så sen när jag kom tillbaka till rösten hade jag missat massor fast jag faktiskt försökte fokusera…

Så, nej, det funkar inte för mig. Synd, för jag tänker att det vore ett sätt att hinna med fler böcker, att lyssna när en inte kan läsa. Visserligen så har jag inte så många sådana tillfällen, men kanske KajsaLisas förslag, att dölja hörlurar bakom mitt hår och lyssna på tråkiga möten, skulle kunna vara nått?

Vad andra tycker kan du läsa HÄR!

Recension

Glasverandan av Ann Cleeves

Det här är den tredje boken i serien om polisen Vera Stanhope och den tredje jag läser. Jag läste först de fyra första böckerna om polisen Jimmy Perez (Svart som natten, Vita nätter, Rött stoft och Blå gryning) som alla utspelar sig på Shetlandsöarna och älskade dem. När jag började läsa om Vera Stanhope (Dolda djup) uppfattade jag den lite…instängd skulle jag nog kalla det. Som att det är en teaterpjäs, där allt utspelas på ett fåtal utvalda scenerier och skådisar. Jag var bortskämd av Shetlandsöarnas vida vidder och hade nog ganska högt ställda krav. Så jag gav mig på den andra boken (Döda talar inte) och tyckte att den var bättre. Framförallt började jag bekanta mig med Vera och tycka om henne.

Nu har jag alltså läst den tredje i serien om Vera. Jag gillar fortfarande Vera, men i den här boken var det teatraliska definitivt tillbaka. Nästan som att det är en Agatha Christie-deckare (vilket inte alls är så fel, om det nu verkligen VAR Agatha Christie som skrivit den. Men det är det ju inte…) Mord på en konferensanläggning i en herrgård på landet, där det mesta av boken utspelar sig. Några få scener i olika andra bostäder, men i stort är det herrgården som får agera bakgrund till morden och upplösningen…

Nja, det är ju egentligen inget fel på det här, även om morden är löjligt överkonstruerade, intrigen håller i alla fall  någotsånär, och det är en ganska mysig stämning på herrgården trots blodet. Men jag saknar Jimmy… Och gläds åt att jag sett att det kommit ut en till bok om honom, jipeee!

Nu bäddar jag mig ner med dator och de här och surfar runt hos er och hoppas mitt illamående snart går över…