#blogg100 / Arg tant / Feminism / Fotoutmaning / Frejigt / Jobb / Ledarskap

En sjuk människoskapelse…

#blogg100 inlägg 14

Freeeedaaaag! Fast för mig som är sjukskriven är ju varje dag  som en fredag. Eller snarare, som en måndag, eftersom jag inte orkar ta mig för något… Men ett Fredagstema ska jag ge mig på!

”Jag är själv lite förtjust i bland annat annorlunda skyltfönsterdesign och kreativa skulpturer. Vad har du för förkärlekar inom skapelseområdet?”

En förkärlek jag har är gamla bilar, även om jag sällan ser dem på nära håll. Som ung älskade jag att bygga modeller, och jag har en drös 50-tals amerikanare och äldre modellbilar, som jag lagt ner många timmar på att måla och bygga…

IMGP2298

Den här coola bilfronten stod i entrén till ABBA museet som vi besökte i somras!

Andra människoskapelser kan du se HÄR!

En annan människoskapelse, skapad av mig, de beslut jag tagit och de beslut och händelser som skett i min omvärld gällande andra människor är min sjukdom. Jag har ingen förkärlek för den typen av människoskapelse, men det är något som skapas av den galna värld vi lever i, där de som arbetar får arbeta mer och mer och fortare och fortare, och de som inte arbetar ses som några som är i ”utanförskap”. En följd av det mantra som så många politiker, från alla olika partier, upprepar som lösningen på alla problem: ”Tillväxt”. Hur en nu kan tro att ”Tillväxt” är en lösning i en värld där vi utan tvivel vet att resurserna är begränsade och förbrukas i en galet rasande takt.

För ganska precis tio år sen hände mig det jag aldrig trodde skulle hända mig (precis som alla tror att det inte ska hände dem). Jag blev sjukskriven för utbrändhet. Nu finns (eller fanns i alla fall inte) ”utbränd” som diagnos, så på sjukintyget stod något typ ”kraftig stressreaktion”. Jag var överraskad, sånt kunde ju inte hända en som mig, jag var inte och har aldrig varit en ”duktig flicka” och det var ju så det hette, både då och nu, att det var ”duktiga flickor” som blev utbrända.

”Duktiga flickor”, de vill prestera, de vill vara bäst, de säger aldrig nej, de fortsätter att marschera framåt med glatt humör tills de stupar, och då är det egentligen deras eget fel. Viskar kollegor, bekanta och arbetsgivare bakom deras rygg. En otäck form av skuldbeläggning för den som drabbas av det absurda och skrämmande att plötsligt upptäcka att hela världen bytts ut och allt är okänt, allra mest en själv.

Det enda jag någonsin varit ”duktig” på är att göra saker ”tillräckligt bra”, inte överarbeta, inte putsa till lite extra. Jag har aldrig varit någon tävlingsmänniska, snarare har det varit så att om jag märkt att någon i min omgivning velat vara ”bäst” så har jag glatt tagit ett steg tillbaka och släppt fram den personen. Jag var den på mitt dåvarande jobb som nog var allra bäst på att högt och tydligt säga ifrån till min dåvarande chef ”NEJ, jag gör det inte, det ryms inte i min tid.” Men vad hjälper det när en har en inkompetent chef som ändå lägger arbetsuppgifter på en…

En kväll föll jag ihop hemma och kunde under några minuter inte styra vare sig armar eller ben. Min man bar mig till soffan och ville ringa akuten, men jag kände att jag snart skulle få tillbaka rörelseförmågan, så jag låg och andades i fem minuter, och sen kunde jag återigen röra mig. Dagen efter grät jag mig in på en hälsocentral och blev sjukskriven i 14 dagar. Som senare visade sig förlängas till en heltidssjukskrivning på ett halvår, och sen ett drygt år som jag successivt återvände till heltid igen. En läkare förklarade min temporära orörlighet med att alla signalsubstanser i hjärnan tagit slut… De återbildas fort, men jag hade gått med en övermäktig arbetsbörda under flera år, så alla reserver hade tömts, och just den kvällen nådde jag botten av dem…

Jag hade tur i oturen, då, för tio år sedan, min chefs chef, facket och jobbets personalavdelning hade oroat sig för det här under en tid, de hade försökt få min chef att ändra sitt beteende, men inte lyckats. Så när jag stupade fick jag all hjälp och stöd som jag kunde önska mig, och därmed kunde jag oxå så småningom återhämta mig och återvända. Men långt i från alla får den här hjälpen, allt för många skylls istället för att ha satt sig själva i situationen, eller så sägs det att det inte beror på deras arbete utan det är deras familjesituation som gjort dem sjuka, och då behöver inte arbetsgivaren gå in och stötta. Allt för ofta skylls de för att vara ”en duktig ficka” och om de bara ändrar hela sitt sätt att vara så kommer de att bli friska direkt, det är bara att skärpa sig, rycka upp sig, för det här är ändå ingen riktigt sjukdom…

Jag håller inte med, inte alls. Jag tror att det alltid handlar om balans, och att även för den som har ett krävande familjeliv så är jobbet en stor del i problematiken. Alla borde ha rätt till balans, mellan arbete och privatliv, båda delarna är med och skapar stressen och båda delarna måste därför oxå vara med i tillfrisknandet. Ingen arbetsgivare kan någonsin friskriva sig från det. Jag tror även att vem som helst kan hamna här, det går inte i förväg se vem som drabbas och vem som klarar sig. Jag tror dessutom att allt för många arbetsgivare utnyttjar de som, till skillnad från mig, är ”duktiga flickor” till det yttersta, uppmuntrar dem och pressar ur dem allt som går. För att sen vända dem ryggen och mena att det var deras eget fel.

Jag blir därför så arg när jag hör människor förstärka den här synen på ”utbrändhet”. När Överbefälhavaren för Sveriges Försvarsmakt för ett tag sedan gick hem sjukskriven för stress sas det aldrig något om att han är en ”duktig pojke” och att det var det som var anledningen till hans sjukdom. För män finns det nästan alltid tydliga anledningar, övermänskliga arbetsbördor, tunga strategiska beslut, en bakgrund och en förståelse för att de blir sjuka. Den finns mycket sällan när det gäller kvinnor. Kvinnor skuldbeläggs istället dubbelt. Dels är de för svaga för att orka med bördan av arbetet, dels är det deras eget fel för att de alltid ska högprestera och inte förstår att de ska säga nej…

Jag hörde en radiointervju med Loreen i somras, där de pratade om alla projekt hon hade på gång samtidigt och reportern undrade om hon inte oroade sig för att bli utbränd. Jag bara skakade på huvudet när jag hörde det aningslösa svaret: ”Jag är inte av den typ som blir sjuk”. Jag hoppas verkligen att det är så, men det är ingen särskild typ som blir sjuk, det handlar i mycket större grad om ens omgivning och det som händer i den.

Vilket jag återigen fick känna på förra våren. Under många år nu har jag hanterat min stress och varit vaksam på min kropp och själ. Jag har balanserat jobb och privatliv och jag har blivit ännu bättre på att säga nej på jobbet och att se till att bara ha det sociala liv jag orkar med. Så går mamma och blir hastigt sjuk, för att bara några veckor senare dö. Min pappa, snart 90 år, och jag funkar inte med varandra och mina syskon bor miltals bort. Även om mina syskon stöttade så mycket de kunde var det förstås mycket med mammas sjukdom som hamnade på mig. Jag besökte henne många timmar varje dag, jag hade kontakten med läkare och övrig vårdpersonal, jag hjälpte pappa att ta sig till och från sjukhuset, jag höll kontakt med mina syskon för att hålla dem uppdaterade. När mamma sedan dog landade de flesta kontakterna med begravningsbyrån på mig, jag höll i planeringen inför begravningen, jag var kontaktperson under bouppteckningen, jag pratade med prästen, valde musik, ordnade med gravsten. Sen föll det på mig att överföra arvet efter min mamma i min pappas ägo. Mitt liv var helt i obalans och samtidigt började jag på ett nytt jobb…

Förra våren blev jag sjukskriven en månad för kraftig krisreaktion, men när den tiden tog slut gick det inte att få tag i läkaren, sjukvården i Sverige känns helt havererad. Så jag har jobbat på och försökt landa i verkligheten igen. Den här gången har jag en fantastisk chef (min nya) som ger mig mycket utrymme att andas, och mina barn är större och mer självgående, så jag hade mycket större möjligheter att klara mig nu än jag hade för tio år sedan. Det är verkligen inte alla förunnat.

Trots det så går det inte längre. Det finns inga reserver. Min chef har gjort vad han kan att avlasta mig, men det är för mycket som kräver min energi, och jag har aldrig byggt upp några reserver sen förra gången jag drabbades. Från det jag blev sjuk förra gången till nu har sonen blivit mobbad i sin skola, jag och min man blivit uppsagda, flyttat, börjat nya jobb, flyttat igen, börjat nya jobb igen, mannen varslad och bytt jobb, dottern mobbad (under fyra långa år), flyttat igen, jag bytt jobb, mannen bytt jobb igen, min mamma dött och jag bytt jobb igen. Alla de här sakerna finns på listan för det som stressar en människa mest och det här har jag orkat, men jag har aldrig fyllt på några reserver, jag har i princip gått på ångorna av mitt bränsle…

Jag har gått i samtal nu under våren, vi har försökt skapa mer utrymme till återhämtning genom att jag tagits ifrån arbetsuppgifter, jobbat färre dagar och kortare dagar. Men det funkar inte. Jag får migrän, IBS-anfall, hjärtklappning, andnöd, yrsel, ben och armar som inte lyder mig, sluddrigt tal, inget korttidsminne, massiv trötthet och massor av gråt. Det funkar inte att jobba då, vare sig som chef eller nått annat. Så nu är jag där igen. Sjukskriven på heltid. Och med en stor oro för att jag den här gången inte kommer att kunna komma tillbaka…

Om du har någon i din omgivning som drabbats av sjukskrivning på grund av stress, försök ditt yttersta att inte med obetänksamma ord att skuldbelägga dem, det behöver de inte, ofta skuldbelägger de redan sig själva alldeles för mycket. Och om du själv är drabbad så kan jag trösta dig (och mig) med att det INTE är ditt fel och det blir bättre. Det blir aldrig som förr, det blir annorlunda, men det behöver inte vara fel. Jag har många lärdomar med mig från min tidigare sjukdom som både gör mig till en bättre medmänniska och en bättre chef och jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer att bli så nu med. Det blir ändå bättre!

Dagens feminism handlar lite om ovanstående. Inte nog med att kvinnor är de som skuldbeläggs när de blir sjuka, de får inte heller samma hjälp av sjukvårdsupplysningen när de tar steget att ringa dit. ”En ny studie visar att män och kvinnor ofta bemöts helt olika av sjukvårdsupplysningen. Män får dubbelt så ofta en läkartid – medan kvinnorna får goda råd.” Män får alltså gå vidare till professionell vård, medan kvinnorna förväntas bota sig själva och inte kosta samhället något… Läs mer HÄR!

Annonser

25 thoughts on “En sjuk människoskapelse…

  1. Akk ja. Kvinner skal all byrder bære og kan hun ikke, er det hennes egen feil. Kjent musikk for de fleste kvinner her i verden.
    Jeg blir pottesur. Bare ved tanken.
    Det skal IKKE bero på hvilket kjønn man tilhører for å bli møtt på en ordentlig måte og få adekvat hjelp.
    God bedring 🙂

  2. Vet du vad.. jag blir så förbannad när jag läser det där sista att jag får huvudvärk, det är åt h-vete!!
    Men en stor kram till dig, det är ju bedrövligt att du arbetat dig sjuk…

  3. Jag har med stort intresse läst ditt inlägg. Jag har ingen erfarenhet av att bli utbränd, men jag ser det ett par gånger per år på mitt jobb – kvinnor som drabbas. Märkligt att det är kvinnor för killar kan också bli hemmavid ett par månader, men då heter det ”annat”. Det som jag blir så fly förb. på ibland är när jag hör dumma kommentarer som att ja, hon har ju så många barn också, hon har nyss skilt sig osv osv….då ser jag rött! Men kolla då vad gör hon i jobbet då – MASSOR mer än vad hon behöver göra! Sedan finns det kvinnor, har aldrig hört män säga så, när någon ska rehabiliteras tillbaka….”hon” är aldrig här. Jamen för f….fräser jag igen – har du inget att tänka med eller något hjärta i kroppen människa!
    Förlåt, men jag blir så upprörd när inte människor som aldrig har drabbats av ”kolera eller pest” har något hjärta ELLER hjärna att tänka med.
    Jag hoppas innerligt att det ordnar upp sig för dig/er – av hela mitt hjärta önskar jag det.

    Förlåt att det blev så lång kommentar,

    nu till din vackra fredagskapelse som även jag sett ”live”.

    kram
    Gun

  4. Åh…Mitt Lilla Hjärta, allra käresta Du. Inte visste jag. Krya på dig, tanka energi och jag önskar du får en riktigt solig vår. Du är så Himla-Bra.

  5. 1. Vad gäller bilar är vi väldigt lika. Har inte bara en förkärlek till gamla bilar utan har precis som du också byggt och målat ett antal. Maken också.Det var en riktigt kul tid. Nu skulle jag troligen inte ha tålamod för det…

    2. Jag är verkligen ledsen att du är sjukskriven igen. Du vet – alla är vi olika. Olika personer (oavsett om de är kvinnor eller män) hanterar ”stress”, för mycket arbete, etc. på helt olika sätt. Det är det läkarna, cheferna, kollegorna borde se och kunna ”hantera”. Jag känner två personer – killar – som har haft samma problem som du med sjukskrivningar för utbrändhet. Den ena tålde ingen stress alls, arbetade långsamt och metodiskt, men gör ändå ett utmärkt jobb. Den andra säger ja till allt och gör ett betydligt sämre jobb. Båda två gick in i samma vägg om man säger så.

    Å du – det är ungefär som med migrän. Om man aldrig haft migränanfall så kan man inte relatera till hur hemska de är och hur ynkligt man känner sig just då. Man kan inte förklara det till någon annan heller, för man kan inte förstå. Det är samma sak med utbrändhet tycker jag. Det går inte att föreställa sig om man inte själv har råkat ut för det…

  6. Visst är det charmigt med så gamla bilar! =) Förstår precis vad du menar med att vara sjukskriven och att varje dag egentligen borde kännas som helg fast de egentligen känns som måndag då man inte orkar ett skvatt.. Har själv varit där.. Men jag kom ur det till slut =)

  7. Omåttligt bra att du orkade skriva detta inlägg. Det är så bra och belysande. Jag blev utbränd i slutet på 80-talet efter 20 år som lärare. Jag hade knappt hört talas om utbrändhet och min diagnos blev ‘psykisk insufficiens’. Jag var sjukskriven länge, fick hjälp av sjukgymnast och gick i terapi. Började så småningom jobba med annat. Några år innan jag gick i pension arbetade jag bara 75 % eftersom stressen satt sig i kroppen, IBS och fibromyalgi m.m. Lyckligtvis har jag aldrig fått höra eller trott att det är mitt fel.
    Hoppas du kan vila och ta en dag i taget. Kramar

  8. Är så imponerad över hur bra du skriver. Inte märker man där att det är kaos i hjärnan. Bra att du skriver och delar med dig och att du bearbetar. Jag vet delvis vad du talar om och det är svårt att förstå, ja faktiskt t.o.m. för en själv, är min erfarenhet. Som du skrev blir livet annorlunda och det där med att anpassa sitt liv efteråt och att man sedan har en lägre stresstolerans att hantera, det är inte lätt, varken för en själv eller omgivningen. Massor med kramar!!

  9. Trist att du är dålig men samtidigt skönt för dig att ta hand om dig och bara vara, ang det sistnämnda du skriver om så kom det relativt snabbt svar på det & det var att dem som sitter och tar emot samtalen ansåg att dom gjorde fel genom att behandla kvinnor/män olika då dem ringde…men gjorde ett test och gav lika råd då minskade sjukskrivningarna på den ort kommer inte i håg var, men dom hade tydligen kommit på sig själv att det blev fel så det var ju bra! eller bättre …slaggat i soffan o sett lets dance 🙂 ta hand om dig kram

  10. Jag var på vippen att bli utbränd själv för många år sedan pga min dåvarande chef som mobbade mig något gräsligt. I många år trodde jag att ingen hade sett och så fick jag veta att många visste om detta men ingen vågade att hjälpa till. Jag är argare nu än förr av denna orsak och mer negativ. Livet ändras och det kan man inte hjälpa.

    Jag kan hoppas att det finns något som lättar din börda och gör världen mindre kaotisk.

    Bilen har jag också sett. Den är riktigt fin.

  11. Usch vad jobbigt, det viktiga är att du får en chans till återhämtning nu, jag känner en del som gått in i det här, olika kön olika yrken olika livssituationer, tror ingen går säker egentligen.
    När det gäller skuldbeläggandet drabbar det arbetslösa, sjuka och andra som är utsatta. idag får folk tydligen skylla sig själva om dom inte platsar på arbetsmarknaden, är sjuka eller råkar vara födda av fel föräldrar. Att fascismen har fått grogrund är ju inte svårt att förstå

  12. har läst och verkligen känt för dig ❤ , du behöver tid, mycket tid, för att bara vara och vila dig, låt dina fina katter finnas där nära dig och ge dig lite harmoni
    ❤ ❤ ❤
    jag gillade bilar när jag var barn, jag samlade på sådana där små miniatyrbilar, undrar var de tog vägen? jag kommer särskilt ihåg en liten trehjulig lastbil, blodröd hytt och ljusbeiget flak, den hade jag velat ha kvar
    kramar ❤

  13. Riktigt riktigt bra skrivet och all styrka till dig som tar dig modet att skriva ned allt. Kan inget annat än att hålla med, känner igen mig i nästan allt som du skriver eftersom jag själv befinner mig i en liknande situation. Skit i alla vassa tungor, du vet bäst själv hur du mår och ingen annan har rätt att ifrågasätta det. Jag håller tummarna hårt för att det blir regeringsskifte i höst, det är nog nu med den här hjärtlösa regeringen som bara gynnar de starka. Hoppas Svenska folket har hjärta att inse det också. Styrkekramar till dig!

  14. Väldigt bra skrivet om utbrändhet! Hoppas att du kommer att återhämta dig och så småningom komma tillbaka till jobbet du trivdes med och hoppas att du får all hjälp du behöver!

  15. Freja – fantastiskt bra skrivet om utmattning/utbrändhet! Och ja, det är ju så – att det ”SÄKERT handlar om hemsituationen, om annat, om svaghet”.. F*n vad förbannad jag blir! Men du – fortsätt vara dig – precis som du är!! Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s