Barn / Frejigt / Jobb / Katter / Litteraturnörderi

Kramar och smockor till mig och andra på gladmåndag…

Nu har Annika kommit igång med sin bokbloggsjerka igen och den här helgen frågar hon.

”Vilken karaktär och/eller författare skulle du vilja slå på käften alternativt ge en kram?”

Kramen går till I-or! Stackars pessimistiska (och lätt deprimerade) I-or. Så jag känner igen mig och många andra i honom, han behöver en stor varm lång kram samtidigt som jag ser till att sy fast svansen på honom så han inte behöver tappa den igen!

Smockan går till Christopher Silfverbielke, och i förlängningen hans författare Dan Buthler och Dag Öhrlund. Jag avskyr psykopater och OM de är med i böcker så vill jag att de ska åka dit, REJÄLT! Jag har läst ”En nästan vanlig man” där Christopher Silfverbielke är med, och utöver det har jag läst ”Mord.net” och ”Förlåt min vrede”, medan ”Grannen” ligger i att-läsa-högen och väntar. Jag köpte böckerna på rekommendation från en bekant, och det var ett ”Köp 4, betala för 3” erbjudande, så trots att jag inte gillade första boken har jag ändå plöjt de två efterföljarna. Och blivit argare och argare för varje bok… Jag vet, idiotiskt att fortsätta läsa när böckerna gör mig så irriterade, men jag är knäpp på det sättet. och hoppas alltid naivt att det ska bli bättre… Läs gärna mina recensioner (länkar vid titlarna) om du vill veta varför jag blir så irriterad och arg att jag faktiskt kan tänka mig att utdela, om inte en riktig så i alla fall en verbal, smocka!

Vilka karaktärer/författare andra vill krama och smocka kan du hitta HÄR!

Gladmåndag… VARNING, långt och surrigt inlägg!

Jag har smitit lite från gladmåndag under hösten, jag har inte riktigt orkat lyfta blicken och titta på allt bra runt mig. Det är inte så att jag är ledsen och sorgsen, även om jag är det ibland,  jag är mestadels ganska glad, men det har varit en tung och trött höst, av olika anledningar.

Först är det förstås sorgen efter min mamma, som alltid finns med i bilden. Ni vet, det där stadiet när en inte riktigt vant sig vid att hon är borta utan med jämna mellanrum tänker att en ska ringa henne och berätta nått och så minns en att hon inte finns längre, och varje gång är det som att få en elstöt rakt in i hjärtat så det hoppar över ett slag. Lägg till det att jag inte alls står nära min pappa, men med mina syskon långt bort faller det på mig att hjälpa honom med främst pappersarbete. Han är lätt förvirrad, hör dåligt och har automatiskt ett vresigt och argt sätt mot mig. Jag är den misslyckade dottern, hon det aldrig blev nått vettigt av, hon som har de udda värderingarna… Det tar energi att ändå göra det som måste göras, men jag gör inte ett uns mer än det jag måste. Jag är ingen god dotter och är själv helt nöjd med det, men det lilla jag ändå gör tar mycket kraft, och kryddas hela tiden av sorgen efter mamma.

Sen började jag nytt jobb efter semestern. Ni som följt mig vet att jag varit på en helt dysfunktionell arbetsplats under de senaste åren. Med en psykopatisk chef som härskade genom att utse favoriter och spela ut medarbetarna mot varandra och som använde mobbing och utfrysning som verktyg. Jag var inte själv direkt drabbad, men att vara på en sådan arbetsplats tar massor av kraft även för den som till del kan stå vid sidan av och iaktta. Jag har sökt jobb i flera år, och sökte därför det här jobbet oxå, fast jag just då satt och vakade hos mamma på sjukhuset.

Att försöka söka jobb, och presentera sig själv på bästa sätt när en är mitt i en livskris är inte alls det enklaste, särskilt inte med en hjärna som slitit hårt med jobbsituationen i flera år. Det första som hände var att jag direkt blev uppringd av den som sen blivit min chef. Jag hade nämligen i ansökan skrivit att det var ett helt annat jobb jag sökte… Och det fast jag förstod att jag inte kunde lita på min hjärna, och därför kollat och dubbelkollat att jag skrivit korrekt i ansökan… Jag trodde det var kört, vem anställer en chef som är så förvirrad…

Jag blev ändå kallad på intervju, och då hade min mamma dött och jag var mitt i planeringen för begravning och arbetet med bouppteckningen. Ni kan ju tänka er hur mosig min hjärna var då, att bara ställa i ordning papperen jag behövde ha med mig och försöka sminka mitt gråtsvullna ansikte var nästan övermäktigt. Jobbet jag sökt och skulle intervjuas för var ett internt jobb, så den som höll intervjun var en personalare som jag kände väl från det jobb jag hadde, och hon visste förstås att jag var hemma, sjukskriven för kraftig stressreaktion. Så när frågan kom på intervjun vad som stressar mig så berättade jag att jag just där och då var väldigt stressad, och berättade varför. Och började gråta… En fullständigt naturlig reaktion, men kanske inte det bästa draget på en anställningsintervju…

Trots min förvirring och mitt gråtande fick jag ändå jobbet och ingen kunde vara gladare än jag! Samtidigt som jag känner att det nya jobbet kom i sista sekund innan förra jobbet knäckte mig, så var det alldeles för nära inpå sorgen efter mamma… Jag skrev för drygt ett år sedan ett inlägg, ”Bloggnyttan”, där jag skrev om hur jag ser på arbetet som chef, mer specifikt, när en behöver ge negativa besked till medarbetare:

Det handlar om att informera, vara rak och tydlig, empatisk men inte sympatisk, inte agera i affekt utan vara i sin professionella roll, respektera att medarbetare kommer att reagera, och vara beredd att hantera det, inbjuda till dialog, lyssna på olika åsikter men utan att ge falska förhoppningar om att ändra/backa i sitt beslut. Vissa beslut måste fattas, att vara chef är inte något för dem som vill vara populära!”

Det här är grunden i mitt ledarskap. att se varje individ och kunna ha en bra och rak dialog. Jag är tydlig i mina besked så de vet var jag står och jag bemöter dem på ett bra sätt. Jag ser till att de blir bekräftade och känner att jag vill dem väl samtidigt som de förstår att mitt uppdrag är att få verksamheten att fungera. Vi ska mötas som vuxna människor, där jag har förtroende för att de tar eget ansvar för det arbete de är anställda för att göra och får lön för, och att de känner att de kan komma till mig om de inte klarar av sina arbetsuppgifter så kan vi tillsammans hitta ett sätt att ge dem verktygen att klara av sitt jobb.

Men att vara den chefen som jag är och vill vara, med en hjärna som är mos, det tar på krafterna! Från att vara underutnyttjad oroar jag mig för att sakna den energi som behövs för att engagera mig på det sätt jag behöver. Jag har en ny chef, en fantastisk chef, som efter tre veckor gett mig mer konstruktiv feedback än jag fick på tre år av min förre chef. Min nya chef är ju även totalt medveten om den situation jag är i och jag får allt stöd jag kan tänka mig. Jag trivs, arbetet är kul, medarbetarna roliga att jobba med och i stort är jag nöjd. Familjen stöttar mig hemma, de sköter allt. jag behöver bara vara när jag kommer hem, maten, disken, tvätten, katterna, det tar familjen hand om. Jag har en läkarkontakt och jag ska börja gå i samtal. Jag är förstås fortfarande i sorg, och en sorg som drabbade mig när jag redan var på gränsen för vad jag orkar, så den har slagit så mycket hårdare än vad jag annars kanske skulle ha känt. I det ska jag dessutom ha energin att lära känna 20 medarbetare, och ge dem möjlighet att lära känna mig. Jag som är så erbarmligt trött och sliten…

Jag har massor av saker jag vill skriva om, jag vill verkligen att min blogg ska leva upp till sitt namn, men just nu är bloggen mitt andningshål, ett ställe för kreativitet och skapande, inte för filosofiska och feministiska funderingar. Bokblogg och fotoblogg, det ger mig energi! Sen hoppas jag så småningom kunna varva mer än jag gör nu. Nu får det bli bilder och böcker som guldkant på en ganska sömnig tillvaro.

Så, vad är jag glad för?

– Min fina familj som ställer upp så helhjärtat för mig
– Mina härliga katter som överöser mig med katterapi (och jag vill stava det så, inte katt-terapi, jag ser det som katter-api, alltså plural, många katter…)
– Er, mina bloggvänner, som ger mig varma och fina kommentarer på inläggen, energitillskott!

IMGP9161

Annonser

28 thoughts on “Kramar och smockor till mig och andra på gladmåndag…

  1. Oj! Inte var det s(n)urrigt – men du har mycket i bagaget. Ett och annat som du låtit ana (mest för att många läsare redan visste) fick sin förklaring för mig nu (som inte varit med så länge här hos dig). Det låter positivt att du har saker att vara glad för – och faktiskt orkar vara medveten om det. Du är insiktsfull – klok! Att gå i samtal är bra. Bra att du ska! 🙂 Och jag är glad över ditt andningshål, bloggen – en trivsam plats!
    Fortsätt vara rädd om dig!
    http://provtyckningar.blogspot.se/

  2. Jag vet inte om jag kommer att följa Silfverbielke till slutet, blev less på honom redan i Grannen. Eller egentligen inte på honom utan på de oändliga beskrivningarna av sadistiskt sex.

  3. Ja visst ger det mycket energi det här med bloggen och kommentarer. Jag blir lika glad varje gång jag får en kommentar, även om det bara är en kort hälsning. Och så alla bloggvänner, lustigt att det nästan känns som riktiga kompisar trots att man aldrig träffats, kram på dig kompis 🙂

  4. Mitt i allt det jobbiga som du har, så finns din underbara familj till för dig! En gåva att vara tacksam för och du sätter verkligen värde på dom! Härligt och grattis till dig att dom finns! 🙂

  5. Pustehull er viktige. Og spesielt i en trengt situasjon, slik som du er i nå. Jeg ønsker deg vitalitet og glede i den nye jobben, Og så håper jeg at sorgarbeidet ditt går godt.
    Det tar tid, det er så, men det må gjøres, det også.

    Så til I-or, han trenger definitivt en klem. På den annen side. Det trenger de aller fleste av oss, så jeg legger en til deg, her 🙂

  6. Alltså vad gäller böckerna och författarna Dan Buthler och Dag Öhrlund håller jag inte alls med dig. Visst tycker jag att Silfverbielke är så otroligt sjuk och att författarna verkligen går till det extrema, men jag gillar det. Böckerna är nog de grymmaste jag någonsin läst – på gränsen till äckliga faktiskt.
    Vad gäller din jobbsituation så tycker jag att du ska vara glad (och tacksam) för att du äntligen har fått en toppen chef och trevliga, duktiga medarbetare. Visst är du sliten efter det här året med bortgången av din mamma, men försök att släppa det lite grand. Allt är ju tyvärr ett faktum som du inte kan ändra. Dags att gå vidare. Jag vet, lättare sagt en gjort kanske, men det enda sättet att börja ”ett nytt liv”.

  7. Förstår att det är en jobbig situation, men tur att du har din familj som stöttar så mycket! Att gå i samtal med någon kan hjälpa även om jag stött på en del inkompetenta psykologer som fått mig att misstro hela yrket. Men, låt för all del inte min cynism förstöra för dig, haha.

    Massa kramar och förhoppningsvis kommer du vakna en dag och inse att saker occh ting blivit lättare!

  8. Håller helt med om Ior! De andra böckerna kände jag inte till, men det verkar inte vara någon större förlust då 🙂

    Lycka till på nya jobbet! Det är tur det finns saker i livet som hjälper en förbi svårigheter 🙂

  9. Jag vill också ge I-or en kram. Och dig! Hjälp, vilken kämpig tid du har. Men så underbart att du fick jobbet. Hoppas verkligen du kan landa där utan att det kostar för mycket.

  10. Såg att de där författarna finns på Storytel. Ska försöka hinna lyssna på någon av böckerna och se vad jag tycker.

    Beklagar din sorg! Det tar tid att förstå att de nära och kära inte finns mer. I alla fall inte finns i sinnevärden. I våra minnen lever de för alltid. Kommer fortfarande på mig med att vilja berätta saker för min mamma. Hon dog 1982.

    Gladmåndag? Är det något du har återkommande? Eller finns det något gemensamt bloggande på temat? precis som jerkan?

    Grattis till jobbet och ta hand om dig!

  11. Visst är det det bästa i livet:
    Familjens uppslutning och trygghet, katterapi och bloggvänner! Håller med dej.
    Håller även med om att pepparkaksdegen är nästan godare än själva kakorna…! Haha! Så jag kommer att göra som när jag plockar jordgubbar – en för munnen och en för ugnen/korgen!

  12. jag har ju följt din blogg så jag vet att du har haft en jättejobbig period nu och det låter så ledsamt att det är du som får ta det tyngsta ansvaret för din pappa, en pappa som inte är tacksam utan dessutom är vresig mot dig, det tär på en ❤
    Sv: mm, ett tag var jag inne på att beställa böcker som julklapp åt mig själv, men nu kan jag ju vänta med det till efter jul 🙂
    sänder dig en massa kramar ❤

  13. Hmmmm F – inte skall du bekymra dig för huruvida din blogg ”lever upp” till ngt. Din blogg är du – och nu mår du som du gör. Och vi gillar de utmaningar som du följer, dina fina foton. Så fortsätt du så – så att du orkar. Kramar i mängder

  14. Det är ju det som är så bra med en egen blogg. Man bestämmer själv vad den ska innehålla. Just nu tycker jag du gör helt rätt som gör det som känns bra för DIG.
    Var rädd om dig!
    Kram Pia

  15. OJ! Jag har inte följt din blogg länge. Eller följer och följer… Jag följer nog ingen blogg just nu… Du har varit med om mycket de sensate året!!! Helt fantastiskt att du står upp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s