Barn / Real Life / Utmaning

Reallife mammasamvetet

Den här veckan hade inte Yohanna något traditionellt Real Life, men hon hittade ett diskussionsämne åt oss så här till veckoslutet:

”Detta får vara mitt Real Life denna vecka: mammasamvetet.
Om vi vill så får ni gärna Real-Lifa om ert mammasamvete eller om ni kommer ihåg något ögonblick i ert liv som BARN, att ni kommer ihåg att ni var lyckliga.

Jag har ett gigantiskt dåligt mammasamvete. För innan jag fick barn tänkte jag mig att jag skulle vara den där busiga och roliga mamman som var med på allt. Som spelade fotboll, klättrade i träd, lät barnen vara med och baka, pysslade med dem, tog med dem på picknick, lekte med dem, åkte värsta karusellerna, och allt det som MINA föräldrar aldrig gjorde med mig…

Men två graviditeter i snabb följd kraschade min rygg, så något hopp och lek blev det inte, och berg och dalbanorna fick jag oxå skippa. Sen är det några av er som vet att jag brakade rätt in i den så beryktade väggen när barnen fortfarande var små. Så från att de var 3 och 4 tills de var 5 och 6 var jag en oerhört trött och tråkig mamma, som inte tålde höga ljud, stoj och lek och som absolut inte klarade av att hålla koll på mer än en sak åt gången. Och det sista hänger fortfarande i, så att pyssla och baka med barnen går helt bort. Eller gjorde när de var mindre, nu när de börjar vara ganska självgående så kan jag vara med och ge råd, så länge som de själva tar ansvar för sitt pysslande och bakande. Bara förra julen hade vi ett katastrofalt pepparkaksbak, åtminstone från min sida. Sån tur att barnen har en pappa med enormt tålamod…

Och jag insåg snabbt att jag inte är en lekande mamma. Jag vet inte hur man gör när man leker. När jag funderar på min egen barndom så är det kanske inte så konstigt. Jag var inget lekande barn. Jag lärde mig läsa på egen hand när jag var fem år gammal, mamma upptäckte att jag kunde det när vi var på en tågresa och jag talade om för henne att vi nu var i ”Långviksmon”. När hon undrade hur jag visste det så pekade jag på stationshuset och sa ”Det står där”. Och när jag väl knäckt läsandets gåta så var det vad jag gjorde och fortfarande gör. Jag läste allt, och lekte bara om mina syskon mutade mig med något…

Så, när mina barn ville leka så visste inte jag hur man gör. Jag har aldrig lekt med dockor, annat än för att bygga och inreda deras hus eller sy deras kläder, för parallellt med läsandet har jag alltid tillverkat saker. Så mitt mammasamvete kunde jag lugna ner genom att se till att mina barn hade underlag för att leka rollekar. Vilken tur att mina barn älskat rollekar, så jag har kunnat bidra till leken. Genom att skapa fantasirum, sy dräkter och målat deras ansikten. De har bott på en savann, i en trädkoja, i en drakborg, och nu har de ett sagoland och ett rymdlabb. Jag har sytt sköldpaddsskal. leoparddräkt och elefantdräkt och jag har målat dem som monster, ödlor, häxor och trollkarlar. Och sen har jag förstått läst och läst och läst med dem från de var små. Vilket gick bra med sonen, men dottern kröp iväg så fort hon kunde när jag tog fram en bok… Återigen, tur att de har en pappa som är världens bästa lekare!

Svårast har det varit att jag inte känner att jag räcker till för min dotter. Hon hade det tufft under flera år i skolan, och fast jag gjorde allt jag kunde kändes det som om det inte var nog. Nu när det äntligen blivit bra känns det som om vi slet så mycket med att fixa skolan att vi inte riktigt hann med att bygga en bra relation. Men samtidigt kan det vara så att vi har den relation hon vill att vi ska ha, och då får jag finna mig i det. Jag har en klok dotter, hon brukar säga att hon och jag är alldeles för lika för att alltid kunna komma överens. Det ligger en hel del i det… När barnen var små sa svärmor, barnens farmor, om sonen: ”Ohh, han är så glad, snäll och lättsam, så härlig att vara med, precis som sin pappa”. Min mamma, barnens mormor, sa istället om dottern: ”Hon är precis som dig, så nu vet du hur det är och det är rätt åt dig…”

Men när mammasamvetet slår till och ansätter mig brukar jag tänka att det inte är bra för barn att ha helt perfekta föräldrar. Hur ska de lära sig att förstå sina egna känslor och hantera dem om deras föräldrar aldrig blir ledsna, arga, trötta och griniga? För drygt ett år sedan fick jag frågan här på bloggen, från Borta Bra, om jag kunde ge några föräldratips. Jag vill inte alls se mig som någon förebild som förälder, men när jag läser de råden så visar de väldigt bra vad jag står för som förälder.  Råden jag gav då var:

1. Var noga när du väljer den andra föräldern!

2. Se dina barn som unika individer direkt från födseln!

3. Frihet under ansvar!

4. Diskutera med dem, hela tiden!

5. Älska dem förutsättningslöst!

Och om jag lyckas hålla mig till de här råden så kan jag nog få tyst på det där samvetet, även om jag långt ifrån är den förälder jag önskar att jag vore, den förälder jag drömde om att bli.

14 tankar om “Reallife mammasamvetet

  1. Det finns inga perfekta föräldrar – så enkelt är det. Man gör så gott man kan och för över till barnen det de själva vill anamma, inte det man själv vill att de ska se/veta/göra.
    Dina punkter 1-5 köper jag helt och hållet. Undantag 4:an när barnen är små, då lder den punkten till ingenting och den tar tid…

    Gilla

  2. Bra inlägg & jag tror inte det finns något som heter perfekta föräldrar…..utan jag vill se att alla föräldrar gör sitt yttersta för att barnen skal få en trygg uppväxt o för att man inte leker är man inte någon sämre mamma….du har tålamod till saker som många av oss inte hade pallat 🙂 vi är nog alla bra på olika saker helt enkelt 🙂 låter som du har en skön påsk kramen

    Gilla

  3. Sâ roligt att du tog vara pâ denna RL:en ocksâ och som vanligt fâtt till nâgot tänkvärt.
    Detta med barn, föräldrar, hur det ska vara och hur det blir, det är nâgot som kan disskuteras och funderas pâ i evighet. Hela tiden kommer det upp nya saker och nya vinklingar.

    Hälsningar
    Yohanna

    Gilla

  4. Det spelar ingen roll hur man än gör så hänger det där samvetet med någon gång någonstans. Jag har dock inte lika dåligt samvete nu som förr. Jag fick alltid dåligt samvete när jag gjotde något för mig själv och för min skull. Det får jag inte längre. Dock påpekar folk fortfarande ”men barnen då” om jag reser bort ett par dagar eller så. Barnen har en pappa brukar jag svara och han blir kränkt över att ständigt få höra att han inte duger

    Gilla

  5. Väldigt bra inlägg!
    Läste också vad Yohanna skrev i veckan om just att vara mamma.
    Tror det är väldigt vanligt att känna sig otillräckligt inför sitt /sina barn, det hör nog till. Vore väl knepigt om man kände sig tillräckig hela tiden för sitt / sina barn, för man vill ju verkligen göra allt plus lite till för de man älskar.

    Kram

    Gilla

  6. Jag tror att alla föräldrar gör så gott dom kan.
    Det där dåliga samvetet är ju någonting vi alla får dras med.
    Det kan förstöra väldigt mycket oxå.
    Jag kommer ihåg när jag och min man åkte till Tunisien själva och skulle ha det så där jätte trevligt som man läser om lite här och var. Vara romantiska och spralla av oss lite.
    Pyttsan !!! Mitt dåliga samvete för att barnen inte fick uppleva Tunisien och allt som fanns där gjorde att resan blev ett rent helvete.
    Ingen romantik inga tivoli besök maten smakade inte trotts ett fem stjärnigt lyxhotell.
    Nu har ju vi turen att inte vara helt barskrapade så när jag kom hem så bokade jag en resa till Tunisien i två veckor till oss alla fyra.
    Och det blev en kanon resa. Haha ! Men dyrt samvete…
    Kramar i massor finaste Freja / Jane

    Gilla

  7. Tänkvärt inlägg, jag tror ju att man kanske har olika roller som föräldrar och att man har olika begåvning och intresse att vara med sina barn på olika sätt? det där med rollekar låter ju i mina öron helt fantastiskt!!! jag är INTE bra på det… min make leker mer med barnen än jag som är den mer omhändertagande typen, fixar medicin, sitter med läxorna, pratar och frågar saker. Helt enkelt så gör man nog så gott man kan och barn är mer tåliga än vad man kanske tror… många gånger räcker en hyfsad närvaro och intresse – men jag tror att vi alla drabbas av det dåliga mamma och pappasamvetet då och nu, eller hur, det ställs mycket krav på vår generation som föräldrar från att ha haft rätt oengagerade egna 😉 Hoppas helgen varit bra, kram

    Gilla

  8. Tycker att det låter som väldigt bra råd, och väldigt övergripande. Tycker inte att du skall ha dåligt samvete, ingen är perfekt. Dock tyckte jag det var lite hårt sagt av din mor, men jag vet inte, det kanske inte var så hårt som det lät.
    Kram

    Gilla

  9. *ler* Ja du – om föräldrarollen har jag skrivit massor. Och jag är helt övertygad om att du är en jättebra mamma. Jag och S kompletterar varandra suveränt vad gäller föräldraskap (annat är en annan historia) och han var en jättebra småbarnspappa, medan jag är en jättebra tonårsmamma.

    Dina fem regler är mittiprick!

    Kram

    Gilla

  10. Vad intressant att läsa dina tankar om det här. Jag håller med dig i dina fem punkter. Följer man dem så tror jag det kvittar om man är en lekande föräldrer eller inte. Så länge man lägger tid och engagemang på sina barn så finns man ju där för dem på ett eller annat sätt. Man kan ju inte göra om sig till någon annan än man är.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.