Barn / Frejigt

Min svägerska och jag…

I dag tänkte jag bitcha om min släkt, min ingifta släkt, närmare bestämt min svägerska…

Jag uppfattas av de flesta som mycket extrovert och social, men egentligen trivs jag allra bäst helt för mig själv, med mina katter, en kopp te och en bra bok. Jag har hög social kompetens, jag vet vad som förväntas av mig i sociala sammanhang, jag förstår mig på det sociala spelet både när jag är privat och när jag är professionell men får jag välja så väljer jag bort socialt umgänge. För snart tio år sedan sjukskrevs jag för stressymptom och det tog nästan 2 år innan jag var tillbaka på jobbet på heltid. Efter det har jag sorterat kraftigt i vad jag förväntas göra kontra vad jag vill göra. Det som fått stryka på foten är ofta socialt umgänge i olika former. Det tar alldeles för mycket energi från mig, energi som jag behöver till annat. Min familj och mina nära vänner vet om det här, förstår och respekterar det. Det är lite svårare med kollegor och bekanta, jag försöker vara rak och tydlig, men det brukar vara svårare för de som inte känner mig så väl att förstå att jag faktiskt menar vad jag säger…

Nåväl, mina relationer till mannens familj har aldrig varit särskilt goda. Jag var bitchen som kom och förtrollade deras lille pojk och snappade bort honom, troligtvis mot hans vilja (i deras ögon) och förvred hans sinne… Han var 23 år och jag var 27. Lika gammal som hans storasyster, jag var till och med några månader äldre än henne. Hon var en typisk storasyster, på familjemiddagar tog hon alltid över samtalet, min man och hans mamma satt förtrollade och lyssnade på när hon i detalj beskrev hur till exempel en handoperation går till (hon är operationssköterska). Däremellan förklarade hon hur min man borde leva sitt liv och vilka beslut han borde ta. Hon använde ofta sin ålder som argument, hon var vuxen och mogen och visste mer om livet än honom. Klart att jag var ett hot mot hennes auktoritet, mot mig kunde hon absolut inte använda ålderkortet…

Åren gick, jag och mannen bodde på annan ort än hans syster och vi hade minimalt med umgänge. Så samlades vi på ett kalas med hans släkt, en släkt som jag knappt träffat tidigare. Jag var tidigt i min första graviditet, vi hade bara precis berättat om det för våra familjer, de flesta av mina vänner visste inte om det ännu. På kalaset var det någon som tyckte hans syster såg gravid ut och hon kontrade med ”Freja är gravid”. Jag upplevde efter det hela kalaset som oerhört påfrestande, människor jag träffade för första gången flockades runt mig, ville diskutera min graviditet och helst oxå känna på magen. Med min avversion mot umgänge även med nära vänner blev det här superjobbigt. Eftersom jag dessutom var så ny i graviditeten hade jag inte riktigt vant mig, jag kände det mer som att en alien tagit min kropp i besittning, kanske inte den bästa utgångspunkten som svar på frågan ”Hur känns det?”.

Veckan efter fick vi veta att svägerskan oxå var gravid, i princip lika långt gången som mig, hon hade utnyttjat mig som avledande manöver. Jag kan på ett plan förstå det, det var inte alls kul att utsättas för allas frågor, men samtidigt tycker jag det var oerhört otrevligt av henne att medvetet utsätta mig för det. För henne var det här ändå släkt och vänner som hon känt i större delen av sitt liv, för mig var det praktiskt taget främlingar.

Under våra graviditeter började vi ha telefonkontakt med varandra och det kunde förstås ha varit en grund att bygga en gemenskap och en vänskap på. Men samtalen följde hela tiden samma mönster. Hon frågade ut mig i detalj om min graviditet, hur jag mådde och hur jag kände. Jag hade väldigt stor förlossningsskräck och pratade en del om hur jag förberedde mig och hanterade den. Men när jag sen ställde motsvarande frågor till henne fick hon alltid väldigt bråttom och måste avsluta samtalet. Jag kände att de här samtalen tog massor av min energi, men var ändå villig att försöka bygga en relation, våra barn skulle ju bli nästan jämngamla kusiner. Hon fick sin dotter en vecka efter mig och min man fick höra mer om det än vad jag fick, så via honom vet jag att hennes förlossningsskräck varit minst lika stark som min. Till skillnad från mig hade hon krävt kejsarsnitt. Jag förstod då bättre varför hon inte velat svara på mina frågor, men jag kände mig oxå utnyttjad och ganska lurad. Jag hade behövt få höra att jag inte var ensam i min oro, jag hade behövt höra att hon kände likadant, men det höll hon tyst om.

Oj, så mycket jag hade att skriva om det här, jag får fortsätta en annan dag och istället avsluta med en bild på havsbadande barn!img_1345

Annonser

20 thoughts on “Min svägerska och jag…

  1. Jag har ju adopterat mina barn och har alltid trott att det bara är underbart att vara gravid (Om man vill vara gravid alltså)
    Det är väldigt få människor som vågar fråga så mycket när man går i väntans tider när det gäller adoption. Dom flesta tycker nog väldigt synd om en adoptionsmamma. Och tror och tar förgivet att det är ett andrahandsval. Ingen vågade prata med mig om adoptionen eller hur det gick osv.
    Men sedan när min första dotter väl kom hem då kom alla frågorna.
    Jag tycker att din svägerska bar sig väldigt dumt åt..

    Nu hoppas jag att du får en jätte fin helg finaste Freja.
    Kramar i miljoner / Jane

  2. Jag känner lite grand igen det där. Att vara social kräver energi. Samtidigt hämtar jag mycket energi genom att träffa andra. För mig gäller det att hitta balansen mellan egentid och tid med andra. Samtidigt som det gäller att hålla sig borta från energitjuvarna (som din svägerska verkar vara). Ibland funkar det, ibland inte. Och periodvis är jobbet en energitjuv och då blir det mycket egentid för att kompensera det…

    Jag känner också igen känslan av mannens släktingar som vill känna på magen och ställa frågor, när man knappt ens själv vant sig vid tanken att det är ett liv där inne…

    Sv: Vad kul med bakning. jag tyckte det blev mycket smidigare och roligare med en assistent 🙂

  3. Inte kul att känna sig utnyttjad när man öppnat sig. Uff. Energitjuvar, även om de är ovetandes om att de är energitjuvar är ändå trots allt – energitjuvar. =)

  4. Vi är lite lika du och jag. Jag är inte asocial, men jag har stort behov av ensamtid eller tid med bara familjen. Det är en svår balansgång många gånger. Jag har nog inte varit lika tydlig hur viktigt det är för mig. Många uppfattar det nog som att jag är dryg eller att viljan saknas. Men det handlar inte om det.
    Angående min arbetskamrat. Det är eg en konsult som är inne på ett kortare uppdrag och problemet är inte det du tror. He rocks my world, snarare.
    Ha en fin helg.

  5. Fy va jobbigt med en sån jobbig svägerska! Du borde tala om för henne att åldern är faktiskt bara siffror.. Ta det från mig har lite samma sits 😉 Hur många barn har du nu? Du är duktig på att skriva allt =)

  6. Släkten kan vara både bra och mindre bra… Tack för din låååånga kommentar i min blogg – jätteroligt! Och jag tittade minsann in i dina tidigare inlägg och det var sannerligen en intressant läsning. Jag blev mycket upprörd över hur du blev behandlad ”i det militära” med en överhöghet av gubbar… GRRRRR!!! Jag hade nog verkligen inte blivit långvarig i på ett sådant ställe, herregud vilka grisar! Rent ut sagt. Även stark igenkänningsfaktor i detta med att föda barn, förlossningsskräck… ja herregud det var verkligen mitt i prick! Kram.

  7. Jag är lite som du, orkar inte vara social alltför ofta. Men det har blivit lite bättre på senare tid, plötsligt är det kul att umgås med jobbarkompisar och vänner,

  8. Jag väntar med spänning på att läsa fortsättningen.. För dylika energitjuvar är outhärdligt. Och jag tycker faktiskt inte att det finns något förlåtande med dem. Jag orkar liksom inte bry mig om VARFÖR de gör si eller så. Mitt tålamod är slut…

    Hoppas du har det väl. Och vad glad jag blir för att du gillar min prolog.
    kram

  9. Oj viken story och första gången jag är här inne på besök, det kan verkligen vara jobbigt med släkten som inte alltid är ett självvalt umgänge utan lite av ett ”måste” att umgås med många ggr fast man inte ens trivs ihop. Nej usch hoppas ni inte behöver ses alltför ofta och jag läser gärna fortsättningen när du orkar skriva den 😉

    Kram Ullis

  10. Jag tycker verkligen att det är sorglig när man har energitjuvar i sitt liv – som vägrar släppa taget. Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag och att ni har en bättre relation idag eller INGEN alls.
    Jag förstår lite hur du känner dig.. Vi har en ”bror duktig” i släkten och i alla lägen ska man bli påmind om detta och hur dåligt man själv är…. Så jobbigt…
    Ha det bra och ta hand om DIG.
    *kramar om*

  11. Usch ja det kan vara ett dilemma att komma in på ett sätt i släktskapet som funkar o din svägerska var ju lite stygg, hur är det idag mellan er? men så är det ofta att mamman vill ha lilla pojken för sig själv lääänge ….men hoppas att hon vet idag vilken bra fru han fått 😉 ha en härlig lördag finaste Freja kram å kram

  12. jag trivs också bäst när jag får vara härhemma med mina vovvar, har aldrig tyckt om att gå på kalas och träffa en uppsjö av folk även om jag har lätt att prata med dem, din svägerskans beteende var inte snällt mot dig, hon bara utnyttjade dig
    kramar

  13. Ja du, det där med att sno en man känner jag till. Jag är ju 10 år äldre än min kille och vi vågar inte ens berätta för hans släkt. Våra vänner och min släkt vet dock.

    Usch sådan energitjuv! Jag går jämt i den fällan. Folk som låtsas bry sig men som bara gottar sig i ens problem när man har det jobbigt och vägrar att visa sig själv med sina positiva och negativa sidor utan bara ska spela ett falskt spel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s