Filosoferar…

…gör jag ibland. Alltså funderar på saker jag hör och undrar hur det hänger ihop och varför det är som det är…. Egentligen trodde jag att jag skulle göra det i mycket större utsträckning här på bloggen än jag faktiskt gör, men nu tänkte jag i alla fall komma med ett sådant inlägg.

De senaste veckorna har jag hört lite olika saker på olika ställen, i olika sammanhang och situationer, och de där har snurat runt i min hjärna och krockat med varandra och startat tankar och funderingar hos mig.

Det första jag hörde var från den mångfaldsansvariga inom vår organisation. Jag är mångfaldsansvarig för min enhet och det innebär förstås att jag samarbetar med den som är ansvarig för mångfald i hela organisationen. När vi träffades sist uttryckte hen sig måhända lite klantigt, men kontentan var i alla fall att det var besvärligt att min enhet låg i djupaste Norrland, allt arbete skulle gå så mycket smidigare och vara så mycket lättare om vi också var stationerade i Stockholm. Här började jag fundera på mångfald, och om geografisk mångfald inte oxå är viktigt? Om vi inom organisationen menar att det är så viktigt att vi har spridning bland personalen vad gäller kön, ålder, etnicitet och sexuell läggning, att vi har medarbetare med olika funktionshinder och olika sexuell identitet, och anledningen är att vi därmed kan bli bättre på att se styrkan i olikheter och i slutänden bemöta våra kunder på ett bättre sätt. Är det då inte lika viktigt att vi har mångfald utifrån bostadsort inom riket? Är det inte bra att vi tillför kunskap om hur det faktiskt är att leva där kylan ibland är olidlig, där de gemensamma kommunikationsmedlen är få och går sällan, där det inte är självklart att jag kan springa ut och köpa en liter mjölk klockan åtta en lördagskväll?

Det andra var något jag läste, hos Ergo Sum, Att klassas. Hon skrev om markörer, om att klasser finns, men kanske inte lika synliga längre. Och det fick mig att fundera på min bakgrund. Jag är uppvuxen i en liten by (vi var ca 150 invånare då, nu kanske det är 100 kvar). Mamma var folkskolelärare, pappa skogsarbetare, periodvis arbetslös. Han avancerade så småningom till att vara förman. I byn fanns det storbönder, de stod definitivt över oss i rang, men det fanns även skogsarbetare vars fruar städade, eller var köksor, de stod definitivt under oss i rang. Vår familj var inte lika fin som mammas kollegors familjer, där ofta båda föräldrarna var lärare. När jag växte upp lärde jag mig ingenting om hur man för sig i finare sammanhang, men jag hade turen att börja jobba på ett regemente. Där hölls det fester där jag lärde mig vilka bestick som skulle användas och i vilken ordning glasen ska drickas ur. Det mesta lärde jag mig förstås genom att det var jag som dukade och serverade på de fina middagarna…. De gånger jag som vuxen märkt av klassmarkörer har det dock inte haft med vett och etikett att göra, det har haft att göra med att jag är Norrlänning. ”Tänk att du är så kunnig inom ekonomi, fast du bor där uppe” är faktiskt inte en alldeles ovanlig kommentar. Det förväntas att om man är kompetent och smart så ska man självklart flytta till Stockholm för det är där man kan få hög lön för sina kunskaper.

Det tredje hörde och såg jag häromdagen på tv, ”Äntligen hemma”. Lulu Carter skulle inreda ett sovrum till ett par Norrlänningar. De hade knappt nått namn när hon pratade om dem, hon verkade helt uppslukad av att de kom från Norrland, och, enligt henne, pratade norrländska (i mina öron hade de knappt nån dialekt alls…). Sovrummet skulle ha naturtema för det gillar norrlänningar, enligt Lulu. Att paret själva inte alls uttalade något om natur, mer än att de svarade ett tveksamt ja när Lulu frågade dem om de gillade natur, verkade oväsentligt. Norrlänningar gillar natur, punkt, slut. Jag började då fundera på hur de hade kunnat svara annorlunda på Lulus fråga. ”Gillar ni natur”, ”Nej”, det känns som att de flesta människor ändå skulle svarat ja där, även om de gillar stadsliv mer än natur….

Det här tillsammans fick mig att fundera på klassamhället och hur det ser ut idag. Visst finns det kvar och visst går det att se vem som hör till en viss klass, även om det kanske inte är lika tydligt och självklart som när jag var barn. Språket är en viktig markör, tror jag. Vissa dialekter är finare än andra, och även om ”norrländska” (som faktiskt inte alls är EN dialekt, det är mängder av dialekter) anses som charmigt så är det inte en högstatus dialekt. Att ha utbildning är bättre än att inte ha utbildning och samtidigt är vissa utbildningar finare än andra. Dessutom är vissa skolor finare än andra så det är även viktigt var du har studerat. Jag tror ju inte jag blir smartare eller dummare oavsett var jag studerar, men nu handlar det förstås inte om hur smart jag är, utan om vilka kontakter jag har eller kan knyta…. För viktigast av allt är nog ändå kontakter, nätverk. Att växa upp som jag gjorde gav mig inga kontakter alls att använda i mitt vuxenliv, medan andra föds in i ett nätverk som bär dem på sina armar hela vägen genom karriären.

Jag är nöjd med mitt liv, jag hade en bra uppväxt, jag har många trevliga kontakter i mitt nätverk, jag har inte behov av en karriär. Jag och mannen har medvetet valt bort hög lön och fina titlar mot att bo i ett mindre samhälle med nära till allt och ett lägre tempo. Här har vi tid att njuta av livet, inte bara stressa för lönen och titeln. Vi har fått erbjudanden, båda två, men alltid valt bort dem för det liv vi har nu. Så jag har inte saknat det nätverk jag inte har, jag kan oxå ibland tycka synd om dem som redan när de föds har krav och förväntningar om ett högstatusliv. Då är det enklare att ha det som jag, jag hade alla möjligheter att själv välja vad jag ville ha ut av mitt liv. Det fanns inga andra förväntningar än att jag skulle få vara lycklig.

Ändå kan jag bli så arg när det antyds att det är besvärligt med oss som bor ”så långt bort”, att det vore enklare om vi ”oxå var i Stockholm”. Det är faktiskt precis lika långt för oss till Stockholm som det är för Stockholmarna till oss, och vi reser utan att klaga. Ska Sverige bara bestå av Stockholm? Är det bara där det finns folk som kan tänka? Jag blir arg när jag får kommentarer som ”Tänk att du är så kunnig inom ekonomi, fast du bor där uppe”, eller att mina utbildningar inte är lika mycket värda som någons som gått Handels, min utbildning verkar i jämförelsen uppfattas som en sorts leksaksutbildning…. Och är jag ingen äkta norrlänning som inte vill inreda mitt sovrum med grenar och kottar? Är alla vi som kommer från Norrland någon sorts arvinge till Plupp? Den sista sortens fördomar är de som är svårast att angripa, den välvilliga fördomen, den som ser nåt charmigt, antikt och gulligt i att vara från Norrland. Något exotiskt, nästan ett museiföremål, inte riktigt på riktigt…

Ska det vara så svårt att få vara den individ man är, utan att dömas utifrån sitt språk, sin utbildning, sitt yrke, sin ålder, sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin bakgrund? Och ska jag faktiskt behöva ta den diskussionen med den som är mångfaldsansvarig i organisationen? Det känns som om det är en lång väg att gå innan jag bedöms utifrån den jag är, inte efter den jag förväntas att vara….